med gråten i halsen.

Med ett ont hjärta som famlar efter att tillhöra och bara vara bekymmerslöst kär bryter jag ihop i tårar och tar flykt i vintertidens svarta kväll. Han åker iväg och jag blir ensam igen. Själv med måsten och själv med grävande tankar som gräver hål ända in. Orkar inte ha ont nu. orkar inte vara den som blir kvar och den som sitter hemma när han inte är här.
 
Är så lycklig jag kan vara nu och vill bara känna den lyckan virvla i mit hela tiden. Varför får den inte det? Varför måste den stundvis försvinna och utbytas mot rädsla att inte räcka till?
 
Det gör så ont att gråta.

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0