likgiltligheten

Jag blir rädd när likgiltligheten spänner ut sig i hela min kropp. När den tar över alla mina sinnen och gör mig isolerad och svår att nå ut till. Skulle kunna ligga och titta ut i intet, eller in i en vägg, i timmar bara för att det känns som om jag inte bryr mig om annat. Eller för att jag inte orkar bry mig: om livet: om omgivningen: om mig själv. Livet på går i sådan hög hastighet och jag orkar inte åka med.
 
Hans ledsna och oroliga ögon tittar in i mina och frågar vad som är fel. Inget är fel säger jag, inget är annorlunda, jag bara inte bryr mig idag. Men de oroliga ögonen är kvar och de kärleksfulla kramarna är varma men jag har ingen värme tillbaka. Den finns inte tillgänglig och det känner han, såklart. Och han undrar vad som har hänt med hans älskling, hon som annars är så uppe i varv och alltid kramar tillbaka. Nu ligger hon i fosterställning i badkaret med varmt flödande vatten omkring hennes kalla kropp och skiter i att vi är försenade till våra gemensamma vänner. Skiter i han känner sig åsidosatt och obesvarad. För jag orkar bara inte känna någon stress. Jag orkar inte skynda, jag orkar inte hinna och jag orkar inte med den sociala press jag alltid sätter på mig själv när jag är bland människor. Att alltid vara till lags och igång, fast jag egentigen inte känner för det. Fast jag mest vill ligga och titta in i den där väggen, eller ut i ingenting och tänka just ingenting. För jag orkar inte tänka.
 
Men likgiltligheten har spänt sina armar runt mig och håller mig hårt. Hans armar är också hårt spända runt mig och ögonen frågar kärleksfullt gång på gång om han har gjort något fel. Om det är något jag vill berätta och jag förstår att han väntar sig ett slag i magen tillbaka, att han förväntar sig det värsta. Men min kärlek för honom är större än någonsin och oföränderlig, jag kan bara inte förmedla den idag. Jag kan bara inte komma ur likgiltlighetens grepp och istället fokusera på hans pulserande kärlek som stryker mig över pannan. Jag kan inte fokusera på annat. Förutom på de där osymmetriska konturerna i väggens struktur som mina ögon långsamt hittar in i, och inte ut. Det kan jag orka med.
 
Somnar på kvällen utan att känna. Vaknar nästa dag med mindre tunga hjärtslag och en lättare andning. Han sover lugnt bredvid mig och jag vill säga förlåt men vet att jag inte har något att säga förlåt för. Att jag måste få känna, att inte känna någonting, för att fungera varje gång jag känner allt. Så jag ger honom den efterlängtade pussen på hans kind som jag har velat göra i tjugofyra timmar men inte kunnat och somnar om med övertygelsen att likgiltligheten i mig är tillfällig. Den kommer när den kommer och gör mig rädd, men jag vet att den alltid går över när den känner sig klar. Och kanske är det bara nyttigt för en människa som jag, att ibland ta åt sig den känslan och titta in i den där väggen, eller ut i det där ingenting, utan att vara rädd för varför. Den går ju alltid över.

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0