ångestsöndag

Ångestsöndag och regnet vräker ner i mitt gråmolnliga inre precis som utanför fönstret. Vattenpölarna växer och till slut svämmar de över och jag kan inget annat än att gråta. Tänker tusen tankar som jag tänkt tusen gånger förr och försöker hantera dem men det går inget vidare. Ringer pappa och hans röst tröstar. Ringer min syster och hennes ord får i röst att darra osäkert. Men det gör fortfarande ont och ångestmörkret liksom eskalerar i och med att mörkret lägger sig över husen och jag tappar lite lätt fattningen över hela mitt liv. Önskar att jag var mer säker på vad jag vill och vem jag är, att jag hade mer kontroll på mina känslor och att jag kunde lära mig hur man undviker att hamna i de tungaste av sinnesstämmingar. Önskar jag var tryggare i att jag gör vad jag vill när jag känner för det och jag behöver aldrig bry mig om vad andra tycker och tänker om det för att det enda som spelar roll är vad jag tycker och tänker om det. Önskar att jag var tryggare i att möta en mörktonig söndag utan att förtäras helt av dess regntunga söndagsmoln.

Saknad.

Vi bor ihop. Vi delar säng ihop nästan varje natt. Vi gör det mesta tillsammans. Vi har ett liv ihop. Ändå saknar jag dig så att det gör ont i magen varje gång du inte är hos mig. Så fort du går ut genom dörren spricker det till i mitt hjärta och jag vill bara att du ska komma hem. Din närhet gör så mycket med mig. Den hör ihop så mycket med min trygghet och att få somna på ditt bröst eller bara vara och göra ingenting, fast ändå tillsammans, det är så viktigt för mig. Jag mår bra när du är hos mig, när vi får vara tillsammans och vara en enhet. Du och jag.
 
Just nu är du inte hemma. En ångestframkallande söndagskväll och du är inte hemma. Mitt hjärta skriker efter dig. Jag behöver dig och jag behöver somna i din värme men det går inte. Det närmaste jag kan komma dig och att ringa dig och höra din röst. Men då blir saknaden nästan ännu starkare och svårare att ta sig igenom. För jag vet ju att vi ses imorgon, men just nu lättar det inte mitt längtande hjärta.
 

Vi bor ihop. Vi har ett liv ihop. Ändå kan jag inte få nog av dig.

vissa dagarmittmitt

Vissa dagar har jag svårt att visa dig hur mycket du betyder för mig. Hur hårt mitt hjärta ständigt slår för dig och hur jag hopplöst längtar efter dig så fort du går ut genom vår gemensamma dörr. För ibland är det andra saker som tar över i min kropp. Ilskna tankar och känslor som gör mig alldeles för strävt återhållsam för att ens kunna pussa dig på kinden fast jag så hemskt gärna vill. Den sortens ilska som tar över och belägrar och gör sig hemmastadd fort. Den som gör mig ovillig och entonig. De dagarna har jag svårt att sova och en molnande känsla av likgiltlighet strör sig över hela mitt medvetande. Jag tappar gnistan och glömmer bort hur varmt och ljust livet kan vara om man bara kämpar emot det där oroligt mörka.
 
För vissa dagar har jag svårt att vara den kärlekpartnern som jag så väldigt gärna vill vara. Den som anstränger sig och som omfamnar och som alltid vill vara nära. Jag blir apatisk och omöjlig. Provocerar fram onödiga konflikter och tjafsar om sådant som inte borde tjafsas om. Blickar långt bort i ingenstans istället för att vila blicken på dig och vägrar vara lätt att ha att göra med. Slingrar mig och blir syrligt sur för inget och allt. De dagarna är jag väldigt dålig på att visa dig hur mycket jag älskar dig.
 

RSS 2.0