Känslan av att vara obesvarad.

När tystanden blir för påtaglig och ensamheten stramar som mest kring mitt blödande hjärta har jag svårt att hantera alla känslor som väller upp inom mig. Jag blir allt på samma gång och vet inte vad som gör ondast. Känner mig till viss del kvarlämnad och till viss del tillintetgjord. Men jag känner mig samtidigt stark och trygg i mig själv och i min självständighet. Men känslan av att ha förväntat sig annat och att plötsligt komma mycket längre bort ifrån varandra än vad jag tänkte återkommer. Tappar liksom fotfästet lite och känner mig töntigt gråtfärdig. Behöver få kärlek trots milen mellan oss och behöver känna mig saknad, annars känns min saknad svårhanterlig. Annars känns min längtan patetisk och obehövlig. Känner mig rädd för att kräva för mycket men också rädd för vad det innebär att inte förvänta sig. För jag vill förvänta mig eftersom att jag tror på oss.
 
Jag vet att jag är expert på att förstora upp saker och på att skapa problem. Jag vet att distansen för tillfället är kortvarig och snart slut. Jag vet att det är så livet är och det bara är att hantera. Men ändå gör det ont att känna sig som den enda som längtar och som den enda som vill. Blir lågmäld och halv och får inte fram ett ord när hans röst väl når mig. Tappar liksom luften.
 
Som om jag inte kan andas ut
förrä han är hemma igen.

Kommentarer

Kommentera här:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0