sommarregn och sommarprat

Sommarregnet öser ner från en åskorolig himmel medan jag sitter totalt isolerad och tryggt torr under min regnkappas huva och rensar otaliga mängder ogräs ur otaliga mängder grusgångar på den kyrkogård jag sommarjobbar. Jag lyssnar på P1s sommarpratare och för varje 90 minuter som går då jag får inträde in i någon annans, för mig enbart bekant vid namn, privata sfär och okända liv föds tusen tankar och emotionella känsloflödningar till liv. Det är historier om svåra uppväxter kantade av mobbning och självskadebetende. Det är barn som dör av ingen anledning där "shit happens" är svaret på frågan varför och det är ideelt engagemang som för människor närmare varandra och över gränserna. Det är feminism och starka kvinnor som vill förändra samhällets förvridna normer och hopplösa förtryck, oavsett vad det krävs och vilket hat de tvingas utstå på vägen dit. Det är oskyldiga människor som frihetsberövas mitt i krigets Syrien eller på en flygplats i frihetens USA. Det är vår blågröna planet som vi har gett cancer. Vårt hem som vi själva håller på att förinta; vårt hem som sakta drunknar i smält isvatten och en biologisk mångfald som utrotas. Det är strävan om en hållbar utveckling, en strävan att hålla sig under tvågradersgränsen. Det är livsöden som överlever tvångsmässiga övergrepp och kärlekslösa relationer. Det är religion och frigörande frigörelse, färgsprakande hbtq och karriärsstegar. Det är förklaringar och hoppgivande. Det är missbruk och sjukdomar. Det är skratt, tårar, allvarligheter, komik och upplysande. Det är frågor och det är svar. Och det är så himla mycket liv, för det är allt vad livet innehåller. 
 

Planetskötare

Jag lyssnar på Johan Rockströms sommarprat om miljöutveckling och känner mig hårt slagen i magen. Verkligheten som han berättar om är djupt skrämmande och siffrorna på hur illa situationen faktiskt är känns så overkliga men ändå så realistiska. För så länge har vi levt på det sättet vi lever utan att det märks. Skogar och hav har slukat utsläpp och isarna har varit precis lika vita och hårt ogenomträngliga som is ska vara och vi har inte märkts något. För moder natur har tagit våra smällar och nu är det vår tur att ta smällen. Smällen som slår mig hårt i magen och fastnar som en domnande känsla med blandad frustration och ett brinnande, snabbt växande engagemang - jag måste göra något, jag måste göra mitt för att rädda den jorden jag lever på, jag måste bli en planetskötare.  

RSS 2.0