formlösa dagar

Jag blir rädd när känslan att vilja ha mer infinner sig i mitt huvud. Då jämför jag omedvetet mitt liv med andras och kommer mer än sällan fram till slutsatsen att dem har mer än jag och det gör mig ovilligt osäker på allt jag har och frågan om det är tillräckligt ställer sig i vägen för mitt välmående. Men utifrån vem och utifrån vilka ideal och normer går det att avgöra vad som är mycket nog och hur ett liv ska se ut?
 
Jag vet att det inte finns någon sådan person och jag vet att ideal är skapade av människan och att normer är invanda mönster som är till för att brytas men ändå fastnar jag då och då i dessa tankar. Börjar räkna vänner, jämföra umgängen och antalet välplanerade helger och kvällar. Väger mitt utseende mot andras och plötsligt är de uttjatade kroppskomplex som jag trodde att jag hade övervunnit tillbaka i mig och de rusar runt i mitt hjärta och krånglar till vartenda slag. Som om ett fylligt umgänge och fullspäckade lördagar och perfekta bröst skulle vara de enda kriterier för hur man värderar ett liv. Det finns så mycket mer och så mycket annat som jag värdesätter och som är till större vikt, men de är svåra att se och känna när huvudet är fyllt med mer mer mer och andras liv känns så jävla mycket mer händelserika och fulländade och färgstarka. Då är mina vänner, mina umgängen, mina välplanerade helger, mina bröst och min kropp väldigt svåra attt ta hänsyn till och de försviner i flimret av vad som är tillräckligt eller inte.
 
Det är trots allt sällan känslan dyker på mig och ofta är jag väldigt nöjd över allt som är mitt och allt jag har och väldigt väl medveten om allt jag borde vara tacksam över då mitt liv är förmånligt bara med tanke på vart jag är född. Men när dagarna känns långa och formlösa tar rastlösheten vid och börjar bygga små bo och känslan att vilja mer tar ofrivilligt plats i mig. Och vad gör man då? Annat än gnager sönder tanke efter tanke för att tillslut inte orka tänka alls och somnar med hoppet att kanske ska kännas annorlunda imorgon. Att känslan att det jag har är mer än tillräckligt och det sunda förnuftet som säger mig att allas liv är perfekta liv återvänder och ställer mig till rätta. Jag hoppas på det. Godnatt. 
  

RSS 2.0