Fredagskväll

Det är fredagskväll och jag känner mig ensam utan honom. Klockan är strax innan tio och jag ligger i vår säng med våra kattvänner och luktar på hans tröja för att få honom att kännas närmre. Det oroas i mitt hjärtslagna bröst och mina ögon tårfylls när jag pratar med pappa och ensamheten blir som mest påtaglig och som mest på riktigt. Jag längtar mig ihålig efter hans kroppsvärme och sömntunga famn som alltid vänder sig om mitt i nattens mörkaste och tryggt fångar in mig. Jag längtar mig målmedvetet efter allt vi har att se fram emot och allt vi fortfarande håller på att konstruera och bygga upp. En gemensam värld, vår värld, att leva i för resten av våra liv. För så mycket vill jag med honom och så mycket vill jag med oss att jag vet att det finns ett alltid som förbinder oss. Ett föralltid som knyter samman våra blodfyllda hjärtan och gör oss till en gemensam enhet. En gemensam längtan att får vara varandras.
 
Det är fredagskväll och jag ligger i sängen och skriver om honom. Mitt hjärtas vän och älskare.

Lidandet

Överallt finns det lidande men här talar den högre och det känns som ett knivhugg i hjärtat varje gång jag tvingar mig själv att blunda. Verkligheten slår mig hårdhänt och förvränger min tidigare syn på den värld jag själv lever mitt i. Berättar sanningar utan förskönande yttre lager och går rakt in istället för genom omvägar. Och jag tar in och tar in tills jag nästan briserar och knappt kan andas längre. Kippar efter luft när något slår mig. En insikt, en lärdom, eller kanske en av de där sanningarna. Att kanske är det precis därför jag andas? För motsatsens skull. 

Färdas genom en obekant värld, längs brokiga indienvyer och bevittnar utslitna kroppar med alldeles för tung last och tänker att skeletten snart kommer att ge vika. Ser för små barn springa omkring på alldeles för trafikerade vägar och göra jobb som tillhör en vuxen medan vuxna män sitter tillrätta och obekymrat och ser på. Träffar kvinnor med härdade ansikten och åtstramade leenden som knappt ler och konstigt är inte det med tanke på de tyglade och tillrättalagda liv de föds in i genom att bara vara av kvinnligt kön. Med de gör vad de ska för att de måste och för att de inte vet något annat än precis det. Men jag vet så mycket mer om fria val och om pirrande lust och precis där, går jag sönder. 

Passerar otaliga mängder slumområden och ser hur fattigdomen präglar varenda kvadratmeter. Den syns i regndränkta hyddor och känns i den dammiga luften. Den finns i de sjukdomsfyllda skräphögarna och barfotabarnens trasiga kläder. I omgivningens sätt att se ner på eller helt se förbi familjerna som lever mitt i den och deras behov. Som starkast lyser den i tiggarnas tomhänta händer, tobakofärgade framtänder och påstridiga försök till att överhuvudtaget synas och finnas till. Men framförallt syns den i deras blickar, i deras gråstenskalla ögonkast, svältfödda på allt som heter ömhet och kärlek. Och jag önskar varje gång jag möter de ögonen med mina att världen kunde vara lite mer barmhärtig, lite mer rättvis. 

För lidandet finns överallt och trampar hål på drömmar och framtidsutsikter. Drabbar oskyldigt utvalda och kommer utan förvarning. Men bortanför lidandet finns något annat. Bortanför fattigdomen och slummens tunga odör. Där finns människor med varma hjärtan och stora leenden. Syskon som bär på sina yngre syskon och ger dem all sin lilla trygghet och värme. Barn i olika åldrar som leker tillsammans och skrattar högt mitt i bedrövelsen. Som ser det fina i det lilla och når utanför begränsningarna. Mammor som gör allt för sina barn och hittar möjligheter i omöjligheter. Lagar hål i kläder som redan är för slitna och håller rent i allt det smutsiga. Sprakande regnbågsfärger i kontrast till allt det hårda och varma samtal med nyfikna människor med glittrande ögon som vill så mycket väl. Så mycket kärlek!

Och när jag ser all denna kärlek och får vara en del av den värmen utan att be om det känns lidandet flera mil bort. När människor som inte har mycket ändå är så genuint lyckliga och sättet de ger på utan att kräva tillbaka. Flätar samman min hand hårt med mina små nyfunna vänner och känner hjärtat pulsera. Och äntligen kan jag andas igen! 


I en rostig buss

Åker i en rostig buss genom den indiska landsbygden och tänker klart tankar som jag lagt åt sidan förut. Saknar den verklighet i orangeröda hösttoner som jag har lämnat hemma men trivs i den kravlösa tillvaro det innebär att vara långt ifrån måsten och huvudvärksframkallande ångestkännigar. Längtar ofta efter kärleksvarma nätter och att vakna tillsammans med den människa jag har valt att forma en gemensam enhet med och känner hur andetagen kan ta slut när kvällskvistarna blir för ensamma. Försöker fylla ut tomrummet i hjärtat med regnbågsfärgade ny-heter i ett land jag träffar för första gången och precis blivit vän med, och lyckas nästan hela tiden. Möter människor med storslagna hjärtan och ser med egna ögon ett av världens sju underverk. Kramar små små barnhänder som jag önskar att jag aldrig skulle behöva släppa taget om och släpper inte taget. Men då och då tar hjärtknipet över och ett fallfärdigt regn stockar sig i bröstet och längtar som det aldrig längtat till en orangeröd höst i Sverige att smälta samman med.

krampaktigt hejdå

Mitt i ett krampaktigt hejdå halkar din hand oavsiktligt in under min tröja och lägger sig några centimeter upp över mitt suktande ryggslut. Varmhjärtade rysningar går rakt igenom och tankarna blir sådär förälskat suddiga som de blir när känslor går på högvarv. Försöker se balanserat oberörd ut när din hand lämnar min hud och dina läppar hastigt ger mig en sista av flera hejdåkyssar. Försöker fatta taget om dagen och fokusera på något annat än din kvardröjande närhet och mjuka morgonkropp. Försöker hejda mig själv men sitter fast i en saknad som tar över allt sunt förnuft så fort du inte är där jag är.
 
 

sanningen

I mörkret ligger vi på rygg insvepta nattens berusning på en åttiocentimeterbred madrass och du tipsar mig om musik som jag kanske skulle tycka om och jag tycker så jävla mycket om. Tycker om känslan av att ligga nära dig och bara lyssna på när du berättar och visar och gör. Tycker om hur du luktar och hur dina ögon har ett intensivt djup som aldrig tycks ta slut. Och jag tycker om hur din röst skälver och hur du får hjärtat i min kropp att för stunden känna sig fullkomligt tillfreds med allt. För just nu är allt som det ska.
 
Solen hinner gå upp innan vi går och lägger oss och jag hinner förälska mig innan jag hunnit tänka efter om jag kan bli förälskad. Tänker bara på att komma så nära som möjligt och att natten morgonen känslan aldrig får avta. Håller din hand tills vi vaknar och vill bara somna om igen och igen och igen.
 
Somnar om men det tar slut ändå. Och vi kramas hejdå. Och nu kan jag bara tänka på dig.
 
 

tillfällig

För mycket känslor dundrar in i mig under för kort tid och jag fastnar i ett oåtkomligt virrvarr där jag inte har en aning om något. Jag vet att det bästa vore att inte känna. Att stänga av hela verksamheten och bara flyta med tills flytet tar slut och jag faller och får börja börja om igen. Men det är svårt och det gör ont. Faktum är att det mest är saknaden jag fasar. När huden värker i längtan efter annan hud och nätterna känns kalla utan ett annat hjärta att klamra sig fast vid. Jag vet att det kommer kännas hårt. Han är högst tillfällig och vi är något som inte hinner bli något mer än saknad och smärta. Men jag måste vara med honom nu ändå. Må tillfälligt bra.

hjälp.

När saknaden överrumplar mig och blir för intensiv för att överleva gömmer jag mig under täcket och väntar på att sömnen ska ta över tankarna och föra mig någon annanstans. Ofta känns det rätt och ofta känns det ganska lätt. Att jag och han inte finns och att leva utan oss. Men ibland är det som om vinden vänder och jag blir offret. Hon som går hem ensam när andra går hem tillsammans. Hon som det är synd om.
 
Tänker ofta på honom och det vi hade. Ibland bara på det som var så himla fint och bra och det är då hjärtvärken återvänder. När längtan trycker och jag kan känna hans hud mot mina fingar igen. När doften av honom inte lämnar mig. Sen när förnuftet gör sig påmint igen så vet jag. Jag vet att det var oundvikligt.
 
Men då. När hjärtat värker och jag är den det är synd om, då känns det som om jag kommer vara ensam för resten av mitt liv. Då känns det som om jag inte är till för någon. Fast den tanken måste vara tänkt tusen gånger innan av tusen gånger före mig och det är just det jag håller stenhårt fast i när lugnet kraschar.
 
 
 

panikilska

låter musiken överrösta gråten medan jag känner hur det sakta sprider sig i kroppet. giftet. ilskan som spritter i varenda led och jag skriker i kudden för att det inte ska höras men kroppen skakar för paniken är överallt. vad fan är det för fel på mitt liv tänker jag och jag svär fast jag inte gör det så mycket annars men jag svär för att jag inte kan kontrollera det som händer i min kropp när kontrollen försvinner och allt jag vill tänkt drömt går i fullständig kras och jag bara önskar att jag vore någon annanstans än just här. för jag vet hur jag beter mig vuxen och jag vet vad som är rätt men just nu hatar jag rätt.
 
 

outkast

Ibland känner jag mig likgiltlig livet. Som om inget spelar större roll och som om mitt liv i jämförelse med andras ändå inte är värt så speciellt mycket. Gör dumsinta grejer när huvudet spelar mig ett spratt. Räknar antal vänner och jämför foton på facebook och känner mig obetydelsefull. Onödig. Försöker hitta tillbaka till det som känns bra, försöker tänka på allt jag älskar i mitt liv och på allt som älskar mig tillbaka. Men det är svårt när obehaget redan krypit för nära. Då går det liksom inte att veva tillbaka tiden pch jag vet att dagen idag kommer präglas av en gnagade oro att inte tillhöra. Att jag inte tillhör, någon eller något. Att jag är ensam i världen.
 
Ibland känner jag mig likgiltlig livet och idag är definitivt en sådan dag.
 

när livslågan plötsligt släcks.

Allt raserar och jag orkar inte. Så känns det ändå in i hjärtslagen. När jag under samma helg får reda på att min enda sommarplan går i tillfällig kras och kanske inte blir av pågrund av allt annat utom mig själv. Och när mitt tänkta hem de tre närmsta månaderna kanske blir någon annans för att det bara måste bli så orkar jag inte med hur tårarna plötsligt rusar upp i en explosionsartad tsunamivåg och tar över hela mitt medvetande. Jag orkar inte med kompliciteten. Jag orkar inte ställa om varenda jävla inställning i min kropp och börja om när det känns som om det enda jag gör är att börja om. Jag orkar bara skita i allt vad detta himla panikslag till liv jag lever heter och lägga mig ner i en och samma ställning för att sedan inte röra på mig.
 
Det är ingens fel men det känns som om världen har något emot mitt välmående och då kan det väl lika väl släckas helt och hållet så jag åtminstone kan vänja mig vid att allt är svart.

Återkommer

Är hemma från USA och hann precis vänja mig vid min gamla stad igen när jag plötsligt vaknade en morgon med halsont som eskalerade till fyrtiogradersfeber och kaosihuvudet. Grät först för att jag skulle missa fredagsskojet på kvällen men tänkte att jag säkert blir frisk till imorgon. Grät sedan när jag insåg att jag visst inte skulle få göra något lördagskvällen heller och nu gråter jag mest för att det gör ont i kroppen och det är svårt att sova. Men nu börjar det vända och nu börjar det sakta kännas lite bättre. I huvudet är det inte lika dimmigt längre och ögonlocken är inte lika tunga.
 
Men kanske är det bra med lite motgång i vardagen. Jag vet ju att jag blir frisk någongång, även fast det inte känns så. Återkommer när kroppstemperaturen är normal igen.

Chicago/LA

Tar ett flyg mot Chicago för lite familjeåterförening och sommarsol. Har med mig en mintgrön brudtärneklänning och är så pirrig att magen är lite upp och ner. Nu ska jag bara leva ett tag.

fade and then return

Känner hur en identitetskris har drabbat mig och gör mig fullkomligt oförmögen att tycka om eller bli nöjd med något jag skriver. Läser andras texter, andras färgsprakande poesi och lyssnar på poetryslam och avundas andras beskrivningar och klockrena ordföljder. Känner mig lätt deprimerad och överhuvudet inspirerad omvartannat men har så himla svårt att få ner mitt eget på papper. Det känns tjockt och dimmigt i huvudet och orden liksom flyr när jag väl behöver dem. Tycker inte om att stressa när jag ska skriva men har egentligen inget emot att tvinga fram orden. Har nog alltid behövt göra det när känslorna inte har hittat hem fast jag vet att jag skulle må hundra gånger bättre om jag skrev av mig. Men nu känns även det som en omöjlighet. Nu inleder jag men avslutar aldrig och av det bildas ett magknip i mig som jag inte får bukt med. Jag vet ju att jag inte kan skriva som någon annan, kan bara skriva som jag gör, ändå är jag så fast besluten av att vidga min skrivstil så pass mycket att jag får rum med allt. Och det kan jag göra utan problem, men problemet är att jag har börjat anpassa mig för mycket. Och tänker: hur skulle hen ha skrivit och vilka ord skulle hen ha använt och är det här rätt rytm osv?  Och där fastnar jag. I det svartvita ifrågasättandet. Jag kommer inte vidare i tanken och mitt blir fel om jag inte gör det som någon annan och det är så jäkla dumt. Jag skriver ju för min egen skull enbart eller?
 
Denna plötsliga identitskris har infiltrerat mig från höger till vänster och jag känner mig tafatt tillfångatagen i dess tillrättavisande galler. Som om mina ord inte riktigt får den luft de behöver och har drabbats av andnöd. Men någonstans får det vara nog och det får vara nu. Jag älskar att inspireras av andra och att lära mig på andra men det betyder inte att mitt är fel och att der behöver gå mig över huvudet. Jag måste inte bli nöjd men jag måste acceptera.
 

fortsätta

I ett tafatt försök att hinna med hela livet under sovmorgonen innan jobbet skriver jag en lista kvällen innan med titeln "Sådant jag måste". Vaknar positiv och tänker att det nog inte blir några problem med att klara av hela listan under de två timmarna jag faktiskt har tillgängliga. Bara jag är snabb. Men, ju mer klockan blir och ju mindre punkter som har blivit avbockade tappar jag hoppet och panikar en stund över allt jag inte kommer hinna som jag måste hinna snart men som jag inte vet när jag ska hinna. Livet hopar sig och blir en enda trasslig röra. Orkar inte tänka på kaoset eller på hjärtat som kniper till ibland. Därför tänker jag på annat, som om jag hade tid att tänka på annat, och bara fortsätter. För vad kan jag annars göra, än att fortsätta?
 

längtans stickningar

Jag orkar inte gå runt och leva i en längtan efter något som jag innan längtade bort ifrån. Ändå gör jag det och ändå sticker längtan mig i hjärtat så fort ensamheten känns alltför påtaglig. Men det är helt absurt egentligen. När jag var någons ville jag vara ingens och nu när jag är ingens så längtar jag efter att tillhöra, efter hjärtpirrande sms och kittlande halskyssar. Efter att vara någons. Jag blir galen på denna oförklarliga längtan som bara finns där. Det var som att trycka på en knapp en månad efter att jag och han tog slut, så kom den. Bröt sig in i min kropp och byggde bo i mitt hjärta. Som om det tillhör livet. Att ständigt längta. Som om samhället är uppbyggt efter att man ska längta, efter allt det men inte har. Och jag vill inte göra det. Jag vill inte spendera tid på att längta efter annat när jag har allt som jag har nu. Men det känns nästan så, som om att längtan väljer själv att existera, och som om jag inte har något annat val än att längta. Men jag vet ju, man alltid kan välja och jag ska välja.
 
Och nu är det ju inte så att jag alltid längtar. Oftast är jag nöjd med att vara ingens, att vara min egen. Jag bestämmer mina egna rutiner, har hela 120 centimeter för mig själv och känner inget ansvar för någon annan än mig själv. Framförallt lär jag mig att vara självständig. Efter tre år som två och ständigt tillsammans blir man väldigt inlärd och van vid att aldrig vara riktigt själv. Att ta smällen tillsammans och falla fritt och hopplösa i varandras famnar. Nu tar jag smällarna själv och slår tillbaka med egen kraft. Bara det att somna själv efter att ha sovit inlindad i tvåsamhetens skimmer är a big step forward. Nu har jag tryggheten i mig själv, mer än i någon annan. Och det mår jag så himla bra av...
 
Men ändå bultar längtan i mig ibland och rinner i form av trasiga tårar längs med mina kinder när kväll blir natt och natt börjar bli morgon och allt liksom dämpas. Folk går hem tillsammans i sina tvåsamheter och jag går hem själv, i min ensamhet. Balkongdörrar stängs och musiken skruvas ner och tystnar tillslut. Alkoholen lämnar kroppen och sätter sig som en gnagande huvudvärk i hela kroppen och jag slutar andas. Känns det som i alla fall. Tänker dumt då. Nedvärderar mig själv och övertygar mig om att jag alltid kommer förbli ingens och att ingen någonsin kommer vilja bli min. Vet att det är destruktivt att tänka så och vet att det inte stämmer. Så nu får det vara nog. Jag har rätt till att välja och jag väljer att liv utan längtan. Jag väljer att liv av förväntan och jag väljer att liv av plötslighet.
 
(Och idag ska bli bäst. Fyller tjugo en gång i livet och då gäller det att fira. Och idag ska jag framförallt inte längta, jag ska bara vara och känna)
 

ofrankerat

Vaknar tidigare än vad jag behöver av ett bortsprunget sms som bryter sig in i drömmarnas värld och ögonblickligen drar mig tillbaka till den värld vi väljer att kalla för verklighet. Ligger kvar i sängen en stund och lyssnar aktivt på tystnaden som belägrar min lilla lägenhet en fredagsmorgon som idag och njuter av hur tryggt isolerad jag känner mig här. I mina egna fyrtioåtta kvadratmeter av hemma.
 
Vårljuset strömmar in mellan persiennernas smala springor och gör det lättare för mig att vakna till ytterligare lite för att senare orka resa mig hur sängens varma lakan och gå på tå till toaletten. På golvet framför ytterdörren hittar jag ett ofrankerat kuvert med mitt namn på och ett rött litet hjärta bredvid. I bröstkorgen slår det volt och jag sätter andan i halsen av pirrigheten som oförsiktigt kryper omkring och ställer till med party i magen. Springer tillbaka till sängen på lätta fötter med kuvertet i handen och lägger mig hastigt till rätta i sängen med täcket över kroppen. River upp kuveret och läser kortet och blir så ohanterligt lycklig över allt jag har i mitt liv. Plötsligheten gör mig hopplös och en otyglad tacksamhet slår våldsamt omkull mig och mina ögon tåras och reflekteras i morgonljusets oväntande hulkande. Måste ringa mamma och berätta och berättar och pratar om lite vad som helst. Lägger på och vet instinktivt att den här dagen och hela helgen kommer bli så jävla bra, oavsett precis vad som händer.
 
Sätter på lite musik och bryter frivilligt stundens sällsynta tystnad. Vi ses nog imorgon igen ändå.
 

fortsättandet.

Jag känner det så väl nu. Det desperata behovet av nytt som ekar inuti mig och jag bestämmer mig för att sluta. Sluta leva så mycket i begränsningar och sluta låta oron ta över mig när jag är som skörast. Jag måste prova annat och jag måste låta livet leva lite mer av sig självt. Låta det som händer hända och inte gräva ner och krångla in mig i konsekvenserna. Jag har rätt till konsekvenser och jag har rätt att ignorera dem. Jag måste förändra för att komma vidare och jag vill inget annat än vidare.
 
 
För när min verklighet tappade balansen en dag i novemberregn så kändes det som om mitt hjärta hade spruckit och att sprickorna var kroniska. Jag kände mig fångad i en svarthet som jag inte hittade en enda ljuskälla i. Jag hittade inte ut ur sorgen att vara själv efter så många dagar som tillsammans. 
 
Nu är jag själv och nu mår jag bra. Jag har vant mig vid självheten och älskar den oftast. Det är konstigt att man tar sig igenom allt fast det känns som om man ska dö under tiden. Man klarar mycket. Bara man fortsätter att fortsätta leva och öppnar upp. Så nu öppnar jag upp och viftar bort skuldkänslorna jag inte förtjänar.
 
 
 
 

om en tomhet.

En växande tomhet och en längtan till allt som är annat än det som är nu. Vill till annorlunda och behöver variation. Känner mig instängd i en stad med alldeles för mycket minnen inristade i varje trottoar vi gått på och i luften vi båda fortsätter andas. Jag behöver komma bort för att komma vidare. En känsla av att aldrig riktigt sluta regna, att bara fortsätta falla. Som om jag fastnade i höstens melankoli och behöver några doser vår innan det riktigt släpper.
 
... för så länge den här staden påminner om oss
kan jag inte riktigt vara vän med den.
 

dance

Sjunger ikapp med den högfärdiga skogen och älskar hur solljuset skiner rakt in och igenom mig. Känner mig lycklig i en annan stad och som om livet faktiskt är möjligt. Glömmer hur det känns när det känns för mycket och känner bara hur naturens vibrerande omfamning tar mig någonstans, där allt bara är och ingen hårdhänt verklighet existerar.

den stora ensamheten

Den stora ensamheten hägrar varje lördagskväll och jag gråter hejdlöst vid tanken på tryggheten att kunna dela natten med någon. Att somna invirad i närheten det innebär att vara två och kroppsvärmen min hud ständigt saknar. Klamrar mig fast vid längtan till våren och till nytt. Till annat jag inte ännu upptäckt. Och upprepar ett mantra när det känns som om hjärtat vrids in och ut och fram och tillbaka. Det kan bara bli bättre nu, det kan bara bli bättre nu, det kan bara bli bättre nu...

Den stora ensamheten slår mig full av invärta blåmärken och jag torkar tårarna så fort de lämnar ögonen. Rädd för att det kanske ska synas, hur skör jag är, hur svag jag är, hur halv jag är. För det är bara om kvällar i korpsvart och fulla av förväntan som hjärtat skälver. Annars är jag stark, annars är jag lycklig i att vara ingens. Att vara självständigt självsäker och oförstörbar. Trasig på halvtid; deltidsdeprimerad. Men så fort verkligheten kryper för nära försöker jag gripa tag i känslorna, tankarna och oroligheten som får mig att se suddigt och ersätta dem med det kan bara blir bättre nu, det kan bara blir bättre nu, det kan bara blir bättre nu...

Den stora ensamheten klampar in i mitt liv ovälkommen och tar för sig oförskämt mycket. Som en obekväm påminnelse om allt som faktiskt är just nu, kräver den och tar upp alldeles för mycket av min tid. Vill kunna andas ut och känna mig riktigt jävla lycklig snart igen. Vill kunna välja att bara tänka på mig själv och vill kunna välja hur jag lever mitt liv. Jag vet att det bara kan bli bättre nu, för det kan bara bli bättre nu när det inte är bra. Men när. När blir det bättre och när blir det bra igen?
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0