egentligen

sitter fast i en outhärdlig likgiltlighet
som säger mig
att inget spelar roll
och att det aldrig har det
 
kastar drömmar åt sidan
och spräcker hål på pirriga kanskekänslor
för att de ändå inte är nödvändiga
 
gör det jag måste för att få dagen att gå
och ler och skrattar för att jag förväntas göra det
 
för att det ingår
 
men egentligen bryr jag mig inte
för egentligen bryr jag mig
för mycket

hjärtats innersta, ärligaste och mjukaste kammare

Allt kan inte sägas
Allt är inte viktigt för alla
Det finns en gräns
Osynlig och svår att dra
Men väsentlig
Och avgörande
Ord kan förvandlas
Kan hugga som knivar
Kan bränna som av eld
De kan helt rasera
Och okänsligt döda
Relationer, leenden, drömmar
Det gäller att överväga
Att tänka i förväg
Längtan att skrika
Att lätta på hjärta och själ
Att falla eländig och blottad
Trycker så som sliter och drar
Gör väntan plågsam
Men sveket gör ondare
Det misshandlar
Hänsynslöst, skoningslöst, grymt
Att vänta
Att tänka
Att välja
är värdefullt
Och klokare
För allt ska inte sägas
Allt kan inte sägas
Men det du säger till mej
Håller jag bevarat
I säkert förvar
Inuti mitt hjärta
Mina läppar förblir förseglade


Av oro
föds rädsla
Den vaknar,
slår rot i mej

Av oro
föds tvivel
Det rusar,
fyller varje åder

Av oro
föds kyla
Den saknar
förstånd och vett

I oro ramlar jag,
oförberedd och oduglig
I oro sträcker jag mej efter din hand
Om du bara kunde hålla mej lite närmare


Du sätter krokben för mej
Står i min väg
Omöjlig att passera
Jag försöker att gå runt dej,
jag försöker att glömma
Du stjäl tid och nätter
Rotar i minnen
Besvärliga att radera
Jag vill sätta eld på din kropp,
jag vill krossa ditt hjärta
Du tränger dej längre in
Alldeles för nära
Olidlig och outhärdlig

Jag är fastnar
Jag fastnar i dej
En kyss har aldrig smakat så farligt,
så fel
eller gott förut




it takes someone like me, to lose track like that, troubled down

En obeslutsamhet griper tag mej. Gör mej villrådig, gör mej kraftlös. Och jag vill skriva poesi genom natten tills ljuset kommer åter.

Borde
Jag borde berätta för dej om rädslan,
att den finns
och hur den kväver mej

Jag borde lära dej om oron,
hur den bråkar
och slår mej skoningslöst

Jag borde visa dej gråten,
varför den lever
och hur den dödar mej

Stjärnmagi
Natten faller svart över mej
Himlen tindrar av stjärnor,
tusentals ljuspunkter av glitter
De tar bort de mörka,
gör natten vacker
och åtråvärd
De gör det hårda
mycket mjukare,
mycket varmare
och stunden mycket lättare

Inga sagda ord
Och hon faller i tårar fast hon inte vill
och han ser ingenting
och hon vet att det inte är rätt
men han ser inga fel

Och hon kan inte gömma all ångest
och han vet inget alls
och hon kan inte andas ut
för han tar hennes luft

Och hon undrar när det ska slut
och han skriker att det precis har börjat


Perfektion
trodde jag
Smärta
fick jag


En önskan om evighet
Hans ömma handflator vilar varmt mot mina kinder
Mina lungor är fyllda till bredden av hans kittlande doft
I hans ögon ser jag kärleken glimta och jag hör hur den sjunger
På mina läppar brinner hans läppar...
Jag önskar för en stund att det alltid, förevigt skulle kännas så här bra
men vet att oron alltid återvänder

Kvarglömda kyssar
Kvarglömda kyssar gör det svårt att gå vidare
Smärtsamma ord gör det omöjligt att le
Drömmarna som kom, som levde, de dog
Tystnaden som tog över, som regerade, den stannar
i mej, inuti mej,
allt

Kärleksvisa
När du inte ser
kysser jag dina ögonlock,
din mun

När du inte hör
sjunger jag vår sång,
våra ord

När du inte finns,
skriker mitt hjärta efter kärlek,
efter dej




Och jag skriver för att överleva.


Å det är en annan morgon men vi har varit här förut

Sliter
Jag sliter mitt hår,
ser rädsla skratta i mina ögon
Förbannar all ångest, all panik
Hur kan det göra så ont,
hur kan det komma så nära,
hur kan det drabba mej så hårt?
Jag vrider, vänder
är kvar ändå
Skriker, hotar
är fastkedjad i hatet,
instängd i mörkret

Jag sliter mitt hår,
känner vrede blixtra i mitt hjärta
Försöker att leva, att älska
Vill stänga alla dörrar,
vill döda alla onda andar,
vill hitta styrka att vinna med
Jag gråter, frågar
utan anledning
Undrar, letar
utan att hitta hem,
bara längre bort

Jag sliter mitt hår,
sträcker mej efter det lilla hopp som finns kvar
Livnär mej på leenden, värme
Jag fäller tårar,
jag kysser mina sår,
jag sparar alla spår av lycka
Och blundar för att glömma
Och blundar för att orka

Älskar
Det syns i dina ögon,
det känns i dina läppar,
det hörs i din röst,
det mörks i ditt sätt
att du älskar mej,
att du älskar oss,
att vi älskar

En onsdagsmorgon
Hon vaknar med oro i hjärtat
En obekant av rädsla smyger i hennes ådror,
beblandar sej med hennes blod
Klockans tickande gör det svårt för henne att andas,
hon vet vad som väntar, vad hon måste
Alla förväntningar lägger sej som tunga bördor
Hennes ögon drunknar i tårar
Paniken vill inte höra hennes bedjande ord,
vägrar att lyssna till hennes frågor
Matt reser hon sej upp
Hon möter sin spegelbild,
hennes ansikte är färglöst,
alldeles innehållslöst
En hånleende vånda knackar henne på axeln,
slår henne hårt på ena kinden
Det hugger i hennes hjärta
Hon kvider,
hon skriker
Till slut faller hon ner,
försvagad, fördärvad
och förstörd
En övergivenhet lägger sej som ett täcke över henne,
gör det ännu svårare att andas,
omöjligt att leva
Krampaktigt söker hon efter en hand att fatta,
en famn att landa i
Men det går inte,
det är något i vägen
Tystnaden kväver henne
Det enda som hörs är hennes plågade röst som viskar:
"Var du tvungen att gå nu, var du tvungen att lämna mej ensam,
varför kunde du inte stanna i mitt hjärta?"




you can't start a fire, you can't start a fire without a spark

Känslan av otillräcklighet gör att jag ramlar
Den fäller mej när jag försöker resa mej upp,
sparkar på mej när jag ligger ner

Smaken av rädsla gör mej livrädd
Den befaller mej att inte le, att aldrig skratta,
hotar mej med sin evighet

Lusten att gråta tills tårarna tar slut lockar
Den viskar om hatets sötma,
kräver all min tid

Längtan att bara ge upp möter mej öga mot öga
Den leker med mitt sköraste inre,
kastar mej hänsynslöst fram och tillbaka på tidens väg

Jag lyckas resa mej upp,
men det känns som om jag ska falla igen
och igen
tills jag inte kan falla mer,
tills jag redan ligger ner

Vad gör man när tvivlet stjäl allt hopp?

..........


Det har varit en tuff vecka. Det har smärtat. Det gör ont nu, jag har trampat lite snett, kommit lite fel. Men jag ska vinna varje seger. Och vara där mitt hjärta slår.


this is the year, this is the year it all will happend

Treundrasextiofem dagar
Jag blickar försiktigt bakåt
Fylls av minnen, av ansikten från då
Känner smärtan som drabbade mitt hjärta,
doftar hatet som sprang i mitt blod,
som hänsynslöst lekte med mitt oskyldiga liv
Tar ett andetag och senare ett till
Kommer ihåg allt ogrundat tvivel som otillåtet spökade i varje vrå av min kropp,
glömmer aldrig den omättliga hungern som hårt skrek i mitt bröst
Den suktande längtan efter en varm hand att fatta,
den törstande viljan att leva tätt intill ett slående hjärta
förföljde mej om dagar såsom nätter
Jag avskyr oron som våldgästade min kropp och skar sönder den lyckan, all tro som jag hade planterat inuti mej
Avskyr allt ont den gjorde mej
En undran om vad som skulle hända sen
En önskan om förändring, om minsta skillnad
Självföraktet som tog stryptag efter stryptag om min hals
Självförtroendet som svek när solen försvann bakom bergens höga kant
Och hoppet som förådde min trofasthet och far sin väg när det behövdes som allra mest
Och hoppet som inte fanns

Jag blundar för en stund
Letar i minnet, gräver i djupet och hittar det tillslut
Känner värmen som levde sann och klar,
älskar varje nyfunnen själ som blivit en del av mej,
och alltid så kommer förbli
Mina andetag blir lättare, betydligt lättare
Kommer ihåg alla ord som krupit in i min kropp och dämpat ångestens ilskna vrål
glömmer aldrig den frihet som jublade i mej när jag hittade rätt väg, valde rätt håll
Den oförglömliga känslan av trygghet som omfamnade mitt hjärta när välbekanta hjärtan valde att stanna,
den tillgivna och ovillkorliga kärlek som hela tiden levde kvar i skuggan av hatets monster
levde jag på varje dag, varje natt
Jag ryser vid minnet av en första kyss, en första kärlek som tände den slocknande elden i mitt hjärta
och fortsätter att hålla den vid liv sen den dagen, sen den kyssen
Skymtar de tusentals av leenden som vilat på min mun,
hör de klingande skratten som överröstade all dyster klagosång och största besvikelse
Minns när stjärnglittret kom på besök och bestämde sej för att flytta in i mina kristallblåa ögon
Minns när modet vann över tvivlet och gick segrande ur varje strid
Och hoppet som återvände hem och kysste varje centimeter av min hud
Och hoppet som fanns

Nu ska jag bara blicka framåt…



"This is the year, this is the year..." som hon sjunger, den där Marit.


Och jag har köpt nya solglasögon och gömt mig i dom hela dan

Natten
Dina fingrar
dansar längs min rygg
Dina läppar
snuddar min kind
Dina ögon
bränner i mina

Mina frågor är inte besvarade
Ty tvivlet är inte borta
Men kärleken,
men du,
är så mycket närmare,
så mycket klarare nu

Ibland önskar jag att natten aldrig skulle ta slut
Ibland önskar jag att dagen aldrig skulle börja

för jag älskar att höra dej andas i mörkret
för jag älskar att höra ditt hjärta slå,
allt känns så mycket sannare då

Som när du viskar hur fin jag är,
som när du viskar hur bra jag är,
som när du viskar hur vacker jag är.

Och jag bara vet att jag älskar dej
som jag inte har älskat förut.


Svagare ändå
blir jag
Du förvirrar
Du fördärvar
Jag vill kunna le
ärligt, sant
utan att höra
mitt barma hjärta
gråta,
skrika 
därinuti
allt,
inuti
mej

Jag vill kunna le
utan att gå sönder



my heart could take a chance but my two feet can't find a way

Ibland händer det
Jag smakar på orden i min mun...
det känns obekant,
ovant
och läskigt främmande
men gott,
och varmt,
ja mjukt,
och så fint,
ändå.

För jag vill skrika dom högt
men vågar inte.
Rädd att dom ska flyga ur min kropp,
lämna mitt hjärta
och aldrig återvända
aldrig komma hem igen.

Men jag kan viska dom,
svagt så att ingen annan hör,
så svagt så att bara du gör
alltid du,
För vet du...

"Jag är lycklig nu"

Dancing
Med mina händer
säkert fast i dina
svingar du mej runt
och runt
och in,
i din famn
Och jag älskar din doft
Och jag pussar din kind


Våra hjärtan slår i takt
med musiken
och våra munnar sjunger med
mellan skratten
Vi rör oss tillsammans,
som två
fast en enda
Och jag älskar din röst
Och jag kysser din mun


För vi känner inte för att dansa
men vi dansar
och dansar
och dansar
tills vi faller utslagna
tills vi faller lyckliga
in i varandras ögon

Och jag älskar dej
Och jag behöver oss



jag ska gå hel ur det här, jag ska gå hel ur det här...

Varför

Varför sa du så?
Varför kunde du inte bara vara tyst?
Varför kunde du inte bara hålla käft?
Varför var du tvungen att radera lyckans leende på min mun?
Varför var du tvungen att rasera glädjen i min själ?
Varför gör det så ont?
Varför gör du så jävla ont?
Varför svider det i mitt hjärta?
Varför skaver det i mitt bröst?
Varför brinner tårar längs min kind?
Varför brinner avsky i min röst?
Varför vill jag bara gömma mej?
Varför vill jag bara försvinna?
Varför gråter mitt hjärta när ingen ser?
Varför skriker jag när ingen hör?
Varför kan jag inte bara glömma?
Varför kan jag inte tänka på något annat?

Varför sa du så?
Varför kunde du inte bara vara tyst?
Varför kunde du inte bara hålla käft?

Du gör så jävla ont just nu.


--------


Och kanske är det jag som överdriver.
För kanske är det jag som är överkänslig.
Men kanske är det jag som får leva med oron, tvivlet, hatet
och mörkret
som min eviga skugga
även när kärleken kramar mej varm.

Kanske är det jag som mest av allt vill gråta
trots att jag borde skratta och sprudla av glädje.

Kanske är det jag.

(Det är jag)


is it true that you are thinking of me, how you love me?

Hon
Hon gråter en skvätt,
sover en blund,
skrattar ett tag
och lever för var dag

Hon tvekar ändå,
tvivlar och slår
Undrar och undrar
över hjärtats onda sår

Hon skriver ett ord,
kanske två
Hon är sexton år
och undrar hur hon borde må?

Jag vet inte vad jag skrev här ovanför. Det bara kom, dök på mej från ingenstans. Får jag fråga er vad ni tänker på när ni läser texten om Hon? Skulle vara hemskt fint om ni kunde det...

Mitt liv är en balansgång. Ibland faller jag lite åt sidan, då ligger jag sömnlös och mitt hjärta är argt. Men annars är jag nog en ganska glad tjej just nu. Jag har fastnat i ett par ögon som jag inte kommer ut ur. Jag har fastnat i ett hjärta jag förundrar mej över. Jag måste, jag måste, jag måste förtränga!



och jag ramlar kär i dom som inte ens vet vem jag är...

Historien om en som ramlar

Jag ramlar,
snubblar på trottoarens höga kant
Landar på mina knän,
tar emot med mina händer
Jag känner gruset gräva sej in i min hud,
känner blodet rinna längs mina smala ben
Jag blundar hårt,
tårar vill ut, trycker sej emot mina ögonlock
Min hals tjocknar,
det blir svårt att svälja
Smärta rusar i mitt hjärta,
det gör ont
Ondare

Jag öppnar mina ögon,
reser mej upp
Upptäcker en massa färgglada stjärnor
som svävar vart jag än tittar,
vart jag än vänder
Överallt

Allt är suddigare än förut,
jag sväljer
Allt är tyngre,
jag sväljer
Allt är längre bort,
jag faller,
Hårt

En människa springer emot mej,
jag försöker se vem det är
Jag ser inte
Inget

"Behöver du hjälp?"
Orden föds enkla,
nuddar mej,
kryper in i mitt hjärta,
flyttar in
Torkar alla droppar av blod,
läker varje litet sår,
tar bort varje litet gruskorn
I mej

En nick, en hand, två leenden

"Du ger mej inte bara hjälp
du räddar hela mitt liv"


(Och till dej som skriver kommentarer till mej med namnet Sofia
- jag kan inte tacka dej nog för värmen & lyckan du ger mej)


kärlekens tunga, kärlekens tunga, aldrig skall jag glömma dej...

Outforskat
Världen känns större,
mycket oändligare
Det finns så mycket outforskat,
så mycket som jag inte har sett förut
Främmande ögon,
skrämmande skratt,
skakiga ord

Men mitt i stormen finns allting kvar
Inget som var är förlorat,
inte försvunnet
Samma trogna leende,
samma varma famn,
samma klara himmel

För allt gammalt
lever bland allt
nytt, inom mej
men i ett nytt kapitel
som jag precis har börjat läsa...

Och jag bara vet
Mina fingrar darrar när de
dansar längs pianots tangenter
Mitt hjärta bultar,
min själ skakar
"Är det tillräckligt bra?"
"Är jag tillräckligt bra?"
Mitt huvud går i högvarv
En nick,
ett svagt leende
"Vad betyder det?"
"Att jag är bra?"
"Eller att jag är ett stort skämt?"
Jag bara undrar
Mina fingrar slutar röra sej,
det blir tyst
Jag rodnar
och tittar upp
"Vi ses nästa vecka!"
Och jag bara vet att jag ska klara det!

Några ord
Du söker mej med blicken,
jag ser hur du ler när du finner mej
och jag ler tillbaka och inser att livet inte kan bli bättre än så här
just nu




Du
berusar mej
med
öm kärlek


what's the difference anyway? honey 'til your heart belongs to me.

En förlorare
Han berörde mitt hjärta
med livliga ord
och varma leenden.
Det kittlas i min mage
när bilden av honom passerar,
inuti mej.
Jag tänker på hans sköra
insida, den som han gömde väl
bakom en charmig yta,
men som ändå syntes
i hans blågröna ögon.

Hans namn ekar i mitt huvud
när sången ljuder klart.
"Be mine, be mine"
Min själ ber om hjälp,
om råd men finner inga svar,
bara frågetecken.

Jag suckar,
tvivlet är större,
större ändå
och jag undrar om
jag någonsin kommer
att veta, kommer att få känna
kärlek, sann kärlek
eller om tvivlet alltid kommer
att vinna segern.


Jag har hört dina rop och lagt svaren i ditt hjärta.

Vår kärlek...
Vår kärlek
är som eld:
Ibland kommer
en hård vind
och förför
dess lågor
men ständigt
lever glöden
kvar,
och gör det
brinnande hett
i våra trofasta
och enande
hjärtan.

Solen rör
Solen bländar mej
där jag går
på gator
upp och ner.
Jag ser den förgylla
varje grönt strå
och jag hör den hylla
varje grann blomma.
Den fängslar mej
och låter mej
inte gå
orörd.


kalla blickar, kalla kårar, du vara bara fjorton vårar...

Som vanligt
Det är tomt
i mitt huvud
Det ekar
av livlösa
tankar,
torra ord.
Min mun försöker tala,
försöker leva
men tiger kvickt
när den märker att
det inte finns något
att säga.
Det finns inget som
betyder
eller ens är värt
att nämnas
för allt,
 allt är dött,
allt är kallt
och allt
är bara helt
som vanligt.



Och en gång var du mer än en vän till mig,

Ett hej
Vinden flyger,
drar i trädens
Gröna vingar.
far över ängen,
stryker alla färggranna
liv om kinden.
Skyndar genom alla
tunna strån som
svajar,
fram och tillbaka,
vinkar till himlens
svala moln
högt ovanför.

Mina spröda ögonlock
blundar,
jag känner en vindpust
landa mot min hud.
Jag andas djupt,
känner vinden leva
i mina utmattade lungor.
Den ilar genom mej,
blandas med mitt blod,
mitt jag.

Jag ler när jag känner den
snudda mitt hjärta, fäller
en tår,
en lyckotår
när jag hör den
viska,
ett ömt, ett varmt och ack
så uppriktigt vackert:

"Hej!"


På samma sätt vill jag uppriktigt önska alla en
härligt midsommarafton!


värst är att du ännu finns och alla saker som jag minns,

(Rara ni, dessa ord är direkt rapporterade från mitt hjärta. För att ni enklare ska förstå, läs det med en kär vän i tankarna.)

min vind
vindens lätta andetag
spelar i själens inre rum.
ljuvt, så ljuvt den viner
och omsluter mitt hjärtas rädsla
med kärlek, åh ljuva kärlek.

mina ögon letar, dem söker
efter vindens ivriga fingrar
men inget dem finner
i oändligheten där.
men plötsligt då, blir kinden min varm
vindens vänliga hand smeker den
försiktigt, och varsamt fram
låter fingrarna kittla min arma hud.
hängivet, passionerat
vilar den där
vinden, den vackra
mot kinden min
och viskar ömt att den
ska stanna kvar,
för all evighet
inom mej.

med en sista kyss 
far den världens väg, min vind,
som nyss vilade mot min arma kind
den flyger sin väg i osynlighetens
oändlighet.
men kvar, kvar stannar värmen
den oövervinneliga hettan med
kyssens avtryck som
helar själens alla sår
torkar varenda tår
och min vägledare förblir
i evigheternas alla år.

vindens lätta andetag
spelar i själens inre rum.
ljuvt, så ljuvt den viner
och omsluter mitt hjärtas rädsla
med kärlek, åh ljuva kärlek.


jag älskar dej och
jag är dej trogen
för all evighet.



jag kan vara där mitt i ditt krig, din första hjälp.

se mina ögon, då ser du allt...
jag svamlar i nattsvart hopplöshet.
mitt ömmande hjärta

skriker,
gråter
omvartannat.

men ack ljudlöst, 
alldeles tyst
så att ingen kan höra
ingen kan uppfatta
ljudet av bedrövande vrål eller
av ändlösa tårar som faller,
faller mot botten,
mot den gränslösa,
värsta
plågan.

för läpparna ler
för munnen skrattar
gör allt för att dölja,
dölja smärtan
den gömda
men mörka
och verkliga.

men någonstans i djupet av mina ögon
där syns den
den fruktade plågan
smärtan,
verkligheten
mitt leende
mitt skratt
försöker dölja.

men se mej i ögonen,
där gömmer sej
nattsvart hopplöshet,
utan tusenfalt av tindrande stjärnor
endast full av ondska.


(inspiration till första meningen & trejde sista finnes här)


du är som försvunnen i skymundan, minns dej knappast...

ordens mördare
känslorna slukar orden
tills det inte finns några kvar.
alla är dom slukade,
försvunna
i känslornas
osynliga
kroppar och
förkolnade
i känslornas

intensiva och
brinnande
hetta.

... och dör
orosmolnet landar i hjärtat
förenar sej och blir ett
med blodet.
fortsätter sin resa,
ut i varje ven
tills det finns överallt
tills det blir alldeles kallt
i kroppens alla vrår
och gömställen...

då svävar det hastigt all världens väg
och lämnar en orolig själ kvar,
ett oroshjärta
med en väldig smärta
och ett hopp som ramlar ner
och dör,
och dör,
bara dör.

utan dej
jag går sönder
utan din närvaro
jag spricker
utan dina kyssar
jag  kraschar
utan dina ord
jag brister
utan dina leenden
jag faller
utan dina andetag
jag dör
utan ditt liv



varje slag i mitt bröst, är ett slag för dej, dej, dej!

slutet och begynnelsen

förundran
när himlen plötsligt byter färg
när skogarna vänder om,
och tiger
när orden, ändlöst, sprudlar
likt molnen slukar himlen
och dess blåa
ton.

förargad
när regnet piskar kindens ömma hud
när vinden slår utan förlåtelse
och visslar
så att orden, de eviga, drunknar
i ljudets fängslande sus
och regnets hårda
droppar.

förbannad
när oron angriper hjärtas svaga punkt

när ovissheten stjäl modet

och krossar

orden, de försummade, som uppgivet skriker
till oron att sluta
och lämna hjärtat
oskatt.

förvånad
när glittret skimrar rikligt i mörka ögons djup
när lyckans värme smittar av sej
och retar
ordens olycka till döds
 när hoppet precis ska fly
och försvinna i
dimman.

förälskad
i kärleken,
i dej.


(det är min systers bild och det är hon på bilden, tyckte den passade perfekt!)


Tidigare inlägg
RSS 2.0