vissa dagarmittmitt

Vissa dagar har jag svårt att visa dig hur mycket du betyder för mig. Hur hårt mitt hjärta ständigt slår för dig och hur jag hopplöst längtar efter dig så fort du går ut genom vår gemensamma dörr. För ibland är det andra saker som tar över i min kropp. Ilskna tankar och känslor som gör mig alldeles för strävt återhållsam för att ens kunna pussa dig på kinden fast jag så hemskt gärna vill. Den sortens ilska som tar över och belägrar och gör sig hemmastadd fort. Den som gör mig ovillig och entonig. De dagarna har jag svårt att sova och en molnande känsla av likgiltlighet strör sig över hela mitt medvetande. Jag tappar gnistan och glömmer bort hur varmt och ljust livet kan vara om man bara kämpar emot det där oroligt mörka.
 
För vissa dagar har jag svårt att vara den kärlekpartnern som jag så väldigt gärna vill vara. Den som anstränger sig och som omfamnar och som alltid vill vara nära. Jag blir apatisk och omöjlig. Provocerar fram onödiga konflikter och tjafsar om sådant som inte borde tjafsas om. Blickar långt bort i ingenstans istället för att vila blicken på dig och vägrar vara lätt att ha att göra med. Slingrar mig och blir syrligt sur för inget och allt. De dagarna är jag väldigt dålig på att visa dig hur mycket jag älskar dig.
 

Vår dörr

Sitter i bilen på väg till vårt gemensamma hem och till oss. Skär genom grönklädda skogar och ängar som färgas rosaröda av solen som är påväg ner och älskar hur det just då bara finns vi två. Musiken som spelas är musik som påminner om vår kärlek och hjärtat i min bröstkorg slår dubbelslag vid vissa speciella ord eller toner. Ord och toner som jag har längtat, saknat och trånats till. Ord och toner som vi har skrattat, gråtit och älskat till.
 
Vi skär genom skog och förbi vätterns magnifika glitterblå. Jag håller min vänstra hand mot din nacke och min högra hårt i din hand och älskar hur det känns i mig. Vet så väl hur jag känner för dig och jag alltid vill känna så och vara med dig.
 
Landskapsomgivningen blir stadsmiljö och byggnader och hus tornar upp sig. Farten saktas ner och vi svänger inn på vår gata. Parkerar och låter tystnaden sjunka in. Går in genom vår dörr och jag bara älskar att kalla det för vår.

anledning

vad är anledning nog att gråta
 
och vem bestämmer vart gränsen går
 
måste det finnas en logisk förklaring
en vettig orsak till varför
tårar faller
 
måste gråt vara berättigad
för att vara genuin
 
måste den vara motiverad
för att vara behörig
 
och vem avgör vad som är vad
 
vilket som egentligen är vilket
 
för vad är anledning nog att gråta
 
när gråt kan komma och gå
för inget eller allt
 
vad är anledning nog att gråta
 
om inte männniskors svurna hat
mot människor de inte känner
och aldrig mött
 
om inte för sättet kön fördelas
och blir olika rättvist behandlade
och anses olika värda
 
om inte kvällsljusets sista reflektion
i asfaltens vattenpölar
när sommarluften blir kallare
och hösten är på ingång
 
för vad är anledning nog att gråta
 
jag gråter för ingenting
så fort mitt hjärta får lust
 
mina anledningar är ologiska
och utan syfte
men jag gråter ändå
hejdlöst oavkortat
försiktigt och ibland när ingen ser
 
för jag behöver känna
hur tårarna faller
för att känna att
hjärtat slår
 
för vad är anledning nog att gråta

likgiltligheten

Jag blir rädd när likgiltligheten spänner ut sig i hela min kropp. När den tar över alla mina sinnen och gör mig isolerad och svår att nå ut till. Skulle kunna ligga och titta ut i intet, eller in i en vägg, i timmar bara för att det känns som om jag inte bryr mig om annat. Eller för att jag inte orkar bry mig: om livet: om omgivningen: om mig själv. Livet på går i sådan hög hastighet och jag orkar inte åka med.
 
Hans ledsna och oroliga ögon tittar in i mina och frågar vad som är fel. Inget är fel säger jag, inget är annorlunda, jag bara inte bryr mig idag. Men de oroliga ögonen är kvar och de kärleksfulla kramarna är varma men jag har ingen värme tillbaka. Den finns inte tillgänglig och det känner han, såklart. Och han undrar vad som har hänt med hans älskling, hon som annars är så uppe i varv och alltid kramar tillbaka. Nu ligger hon i fosterställning i badkaret med varmt flödande vatten omkring hennes kalla kropp och skiter i att vi är försenade till våra gemensamma vänner. Skiter i han känner sig åsidosatt och obesvarad. För jag orkar bara inte känna någon stress. Jag orkar inte skynda, jag orkar inte hinna och jag orkar inte med den sociala press jag alltid sätter på mig själv när jag är bland människor. Att alltid vara till lags och igång, fast jag egentigen inte känner för det. Fast jag mest vill ligga och titta in i den där väggen, eller ut i ingenting och tänka just ingenting. För jag orkar inte tänka.
 
Men likgiltligheten har spänt sina armar runt mig och håller mig hårt. Hans armar är också hårt spända runt mig och ögonen frågar kärleksfullt gång på gång om han har gjort något fel. Om det är något jag vill berätta och jag förstår att han väntar sig ett slag i magen tillbaka, att han förväntar sig det värsta. Men min kärlek för honom är större än någonsin och oföränderlig, jag kan bara inte förmedla den idag. Jag kan bara inte komma ur likgiltlighetens grepp och istället fokusera på hans pulserande kärlek som stryker mig över pannan. Jag kan inte fokusera på annat. Förutom på de där osymmetriska konturerna i väggens struktur som mina ögon långsamt hittar in i, och inte ut. Det kan jag orka med.
 
Somnar på kvällen utan att känna. Vaknar nästa dag med mindre tunga hjärtslag och en lättare andning. Han sover lugnt bredvid mig och jag vill säga förlåt men vet att jag inte har något att säga förlåt för. Att jag måste få känna, att inte känna någonting, för att fungera varje gång jag känner allt. Så jag ger honom den efterlängtade pussen på hans kind som jag har velat göra i tjugofyra timmar men inte kunnat och somnar om med övertygelsen att likgiltligheten i mig är tillfällig. Den kommer när den kommer och gör mig rädd, men jag vet att den alltid går över när den känner sig klar. Och kanske är det bara nyttigt för en människa som jag, att ibland ta åt sig den känslan och titta in i den där väggen, eller ut i det där ingenting, utan att vara rädd för varför. Den går ju alltid över.

regnfilosofilim

Regnet öser ner och jag tycker om hur det låter mot fönsterblecket. En känsla av hopp och en "allt-löser-sig-så-småningom" känsla dyker upp från oväntat håll och blommar ut i kroppens alla vrår. Gör vad jag kan och gör vad jag måste. Mer kan jag omöjligt göra och om jag bara vet vad som är viktigast i mitt liv finns det ingen chans att nedstämdsheten tar över mig helt.

Ljuset

Det är vår ute och jag tycker om när solens strålar värmer mot ansiktet. För då kan jag andas ut och bara fokusera på ljuset och hur vackert allt runt omkring mig är. Annars är huvudet sprängfyllt av funderingar och tankar på framtid och eventuellt jobb eventuellt plugg. Försöker strukturera upp mina tankar och tänker att det kan väl inte vara så svårt? En av mina personliga egenskaper i personliga brevet som jag beskriver mig själv målande med är ju just strukturerad. Då borde jag ju vara det också, eller? En annan är stresstålig och det skrattar jag lite åt nu när stressen över att inte räcka till, vara bortvald och inte vara viktig, bra och duktig nog för att få jobb tynger mig ner mot marknivå och får mitt hjärta att slå i för hög hastighet. För en kreativ och serviceinriktad människa som jag ändå upplever mig att vara måste väl kunna hitta någon som vill ha mig? Eller? Jag vill ju bara känna mig behövd och omtyckt. Och varför vill jag känna mig behövd och omtyckt? Av vem? Det borde räcka med att jag är det av människor i min omgivning. Jag vet ju att alt ordnar sig ändå, tillslut.
 
Men det är ju just det det handlar om, att just nu känns det inte som om att det kommer ordna sig och om det väl ordnar sig så vill jag att det gör det nu och inte tillslut. Då kommer tvivlen hinna äta upp mig innan och jag kommer ha gått under jorden. Och mitt hjärta kommer antagligen vara sönderslaget.
 
Jobb eventuellt plugg eventuellt pengar eventuellt kunskap eventuellt trygghet eventuell framtid. Jag orkar inte eventuellt, jag vill ha bestämt och färdigt. Jag vill veta.
 
Men det är vår ute och jag tycker om när solens strålar värmer mot ansiktet. Så jag fokuserar på ljuset.

mörknarli

Får ont i magen av framtidsångest och allting liksom mörknar. Känner mig bortkommen i en värld jag aldrig någonsin kommer att bemästra bland människor och platser jag alltid kommer att känna ett viss hot ifrån. Ett hot att vara sämre än eller att inte passa in i. Vill kväva denna olustkänslan till den lämnar min kropp men den är för stark och den tar mig för snabbt. Attackerar utan att jag märker det och klamrar sig fast längs ryggraden och vara artär. Vill krypa ner bredvid han jag älskarr och stanna i den tryggheten nuet där ger mig. Men han är inte ens här nu, vad gör jag då?
 
 

i duschen.min

blir plötsligt uppochnervänt sur
och hjärtat slår arga slag
vill bara ge upp ge upp ge upp
och aldrig försöka börja om igen
 
jag gör fel
skyller ifrån mig
och är inte den där glada positiva söta
som han vill
och trodde att jag alltid var
 
men kan inte prestera
kan inte le
 
när det känns som om kroppen ska brista samman
i saknadhopplöshet
och somnaensamångest
 
gråter i duschen
så att ingen ska höra
 
 

somnar omliv

Regnet duggar vänligt mot rutan och jag vaknar till röster utanför fönstret. Hans bara kropp bredvid min är mjuk och kärleksvarm. Trycker mig närmare honom fast jag redan ligger nära och håller armarna hårt om hans huvud. Tänker "jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig" och vill aldrig att elden i hjärtat ska sluta brinna som den gör nu. Hinner föreställa mig ett liv ihop med honom. Stora släktfester, hotellnätter i nya länder, badmintonmatcher, rosaröda kinder efter skogsutflykter, bröllopspirr, konsertupplevelser, kattungar och barn med ögon som hans vackert blåa. Somnar om med kroppen hårt sammanflätad med hans varma andetag och hjärtslag. 

med gråten i halsen.

Med ett ont hjärta som famlar efter att tillhöra och bara vara bekymmerslöst kär bryter jag ihop i tårar och tar flykt i vintertidens svarta kväll. Han åker iväg och jag blir ensam igen. Själv med måsten och själv med grävande tankar som gräver hål ända in. Orkar inte ha ont nu. orkar inte vara den som blir kvar och den som sitter hemma när han inte är här.
 
Är så lycklig jag kan vara nu och vill bara känna den lyckan virvla i mit hela tiden. Varför får den inte det? Varför måste den stundvis försvinna och utbytas mot rädsla att inte räcka till?
 
Det gör så ont att gråta.

genom telefonen.

Gör fel och jag hjärtat slår i otakt när jag hör ilskan i din röst. Drabbas av plötslig panik och tänker bara på att jag inte vill förlora dig. Jag kan inte förlora dig, jag dör om jag förlorar dig, Försöker andas lugnt men gråten har redan hunnit bubbla upp i mig och jag kan inte stoppa den. Du hör den i min röst och undrar om jag är ledsen. Då blir du fin, och säger ömhetsord och försöker skicka all den kärlek du kan via telefonluren. Men då blir jag orolig på nytt. Att jag måste börja gråta. Att jag måste vara den svaga. Det kommer du tillslut tröttna på. Och så kommer alla tusen tankarna emot mig och jag orkar inte den kallsvettiga känslan av ont i magen. Jag orkar inte oroa mig och somna med blanka ögon. Jag vill krama dig och känna att allt är bra. För ibland räcker inte orden fast jag vet att du menar dem.

ljusa kvällar om våren

Längtan efter vår spricker ut i mig och jag huttrar ilsket så fort snöflingor singlar ner och lägger sig som ett tungt täcke över allt det som komma skall bli grönt. Är kär och hopplös i någon som älskar mig tillbaka och vill helst stanna i den här fasen för alltid. Jobbar bara så mycket jag behöver och njuter av att sova ut lediga mornar. Livet är snällt mot mig nu och det är jag väldigt tacksam för. Jag har allt jag behöver och försöker med all min kraft att inte tänka på allt det där som får min mage att göra ont och mitt hjärta att gråta. Nu vill jag bara ha vår och ljumna solstrålar i ansiktet och ljusare kvällar.
 
 

Gott nytt

Han åker iväg och jag är hemma. Omvända roller och allt gör ont i mig. När han sedan ringer och är full och jag saknar honom känner jag mig långt bort. Längre än när han var i Sverige och jag i Indien. Är så trött på att sakna och oroa mig. Vill bara ha tid tillsammans och kunna slappna av med hans kärlekshand i min. 
 
Gott nytt år. Nästa år ska bli bra. Det har jag bestämt mig för.

Fyra dagar kvar

Det står still i mig. Dagar passerar, jag vaknar, tar dagen i hand, och somnar. Men inuti mig står det still. Jag har fastnat i ett längtande andetag och jag har fastnat i saknaden till oss. Och snart är den över, den 90 dagars terror av konstant längtan till sen. 


Och det gör mig orolig. Att kanske har vi lärt oss älska så bra på distans att det kommer bli svårt att älska utan avståndet. 


Men vart brukar oro leda? Ingenstans. 


Kärleksord

I en taktlös längtan
Sitter jag fast


Och älskar explosionsartat
Tills knytnävarna vitnar
Och hjärtslagen brister ut i gråt


Önskar mig din varmhet
Din älsklighet och vårt gemensamma liv

 

....

 

Vaknar och tänker på honom
På hans varma kropp bredvid min
Och mjuka fingertoppar mot beröringsvillig hud

 

Snällheten i hans blåa hav
Och tryggheten som hela hans värld ger mig på ett milt ögonkast


Vill lägga kinden mot hans bröst och andas in lugnet han omsvärmar
Somna med hans hjärta nära mitt eget

 

Längtan kryper ut i mig och tränger sig igenom mitt hårda skal

 

 

....

 

Behöver stillheten i ensamheten
Behöver andas in för att kunna andas ut och måste släppa den defensiva ilskan som gjort utbrott i mig


Går i motsatt riktning mot ingenting
Låter vågorna svälja tankebruset medan jag sakta sjunker mot botten


Paniklängtar efter hans varma beröring

Efter fingertoppar mot hud och trycket efter hans läppar på mina
Tömmer huvudet på tårar,
ler fem minuter senare

 


Jobbigt

Hjärtat värker och orden du just yttrade går rakt in och stannar där. "Det kommer nog kännas lite konstigt när du kommer hem". En kallsvettig oro tar över hela mitt medvetande och jag förlorar kontrollen över mina egna tankar. De svävar iväg och plötsligt känns vi hopplöst. Din kärlek som har värmt mitt saknande hjärta i flera veckor blir kall, hård och osmakligt fyrkantig. Försöker gråta, för jag vet inget annat sätt att hantera känslovågen på, men tårarna har frusit till is precis som resten av min förtvivlade kropp och stenen i bröstkorgen lägger sig obekvämt och stör varje andetag. Jag blundar för att försöka komma undan men tankarna hinner ifatt och du finns där även då.

 

För varför varför varför måste du säga så? Varför måste du krångla till oss och göra något som redan är svårt tusen gånger svårare? Tänk det, känn det men håll det för dig själv och lägg inte dina tvivel på mig. Om du tvivlar, är det ingen idé att överhuvudtaget fortsätta eller ödsla tid på varandra. Jag vet vad jag vill med oss och jag vet hur gråtfärdigt jävla förälskad jag är i dig. Jag vet hur mycket jag vill ha dig och hur mina händer suktar efter att få röra vid dig. Efter din lena morgonhud och det fina trygghetsleendet som får mig att skälva och helt tappa fattningen. Efter att vänta dig hem efter jobbet och dela nattens mörker under en promenad med stjärnorna. Så varför måste du göra det svårt nu, när avståndet krymper och vi snart får allt det där vi vill? Jag orkar inte gråta över det nu. Jag orkar inte med tvivel och jag orkar inte undra över dina känslor för mig. 


Det kanske är lika bra att inte komma hem alls. Jag menar så du slipper oroa dig. Det kanske inte blir lika jobbigt då.


Att vi snart ses igen

Jag vet att vi snart ses igen och varje gång saknaden slår ner som en blixt i mig upprepar jag den meningen tills den blir sanning. För jag vet att vi snart ses igen och jag vet att när jag väl är hemma och trygg i din efterlängtade famn kommer avståndet och distansen avdunsta och bli till knappt synliga moln på en klarblå himmel. För då kommer jag inte tvingas sakna mer och mitt hjärta kommer inte behöva vrida sig i plågande längtan efter din hud, dina ögon, din kärlek. Då kommer allt finnas hos mig, tillgängligt att fysiskt älska och röra vid. Och mitt hjärta kommer pusslas ihop och snabbt läkas genom att du finns nära mig och andas mot min nacke när kväll blir natt. Men nu är det svårt att trösta sig med sen. Sen känns för långt borta och jag önskar att jag kunde vrida fram tiden tills det bara är en dag som skiljer oss åt, en dag till kärlek, för då kan jag somna med tanken att jag äntligen äntligen snart är där. Hos dig och hos oss.


För jag vet att vi snart ses och jag vet att jag ska njuta av det jag upplever nu. Njuta av nya miljöer, friheten i att vakna och att kunna välja själv, utmana ödet och lära känna nya städer. Och jag njuter verkligen. Magen pirrar när vi sitter på en buss mot okänd destination och jag älskar att förundras över olikheterna från det jag är van vid. Häpnas över sköna vyer och annorlunda kulturer. Lär mg så mycket och växer som människa. Tar ansvar och klara mig själv på ett sätt jag inte behövt göra förut, och det kommer finnas kvar i mig för resten av mitt liv. Och när jag är hemma kommer jag se tillbaka på denna redan med kokande värme i bröstet. Men ändå saknar jag. Jag vill stanna men jag vill hem. För jag vill hem till dig. 


Jag älskar dig! 


Brev

Till mig själv,

jag vet att du ibland bara ser alla andra utom just dig själv. Att du ser allt som är fint, snyggt och bra på alla i din närhet men väldigt sällan något på dig själv. Du ser andras färdigheter och egenskaper som viktigare och mer värdefulla än dina egna och du tycker alltid att de lyser tusen gånger starkare än allt som är du. 

Du nedvärderar dig själv och sätter vattenfasta stämplar på din egen person som tråkig, vanlig och oklanderligt ful. Du råkar alltid vara det sämsta av allt; fulast, äckligast, tråkigast, jobbigast osv. Och tanken, hur någon skulle kunna tycka du är perfekt och allt den personen vill ha, slår dig ofta hårt i ansiktet. För vem skulle vilja ha någon som dig och framförallt, vem skulle kunna älska dig? Du är ju alldeles för transparent grå för det.

Och jag vet, det är svårt att se sig själv när allt omkring är omöjligt svart och hjärtat slår i rutinmässig otakt. Det är svårt att höja sig själv när alla andras liv känns romantiskt operfekta och nonstop-roliga. När filtrerade instagrambilder, obekymrade skratt och snygga kroppar når dig från morgon till kväll och hånler dig rätt i ansiktet. Som för att slå fast att du inte duger. Att du borde se ut så, att du borde bete dig så och att du borde vara som henne. För då kanske även du skulle kunna tillhöra toppskiktet och faktiskt vara vara värd lite kärlek och älsklighet. Men när svartheten kryper in under huden kan det kännas så mycket bättre att gömma sig under täcket, gråta hjärtat ur kroppen och hata sig själv på det där vidriga självförminskade sättet som man bara kan göra om sig själv. Försvinna i mitten av ett återkommande självförakt som aldrig verkar ta slut. 

För det här med att jämföra sig med andra kommer aldrig ta slut eller bli bättre om man inte gör något åt det. Det kommer fortsätta i den onda cirkeln som redan är i gång och rotera tills hatet tar över och blir verklighet. Och det vill du inte, jag lovar. Du är alldeles för bra och stark för det. Det går att förändra sin syn på saker och ting, även den granskande bilden på sig själv.
Men då måste du komma ihåg och hela tiden påminna dig själv om allt som är fantastisk med just din personlighet och ditt liv. Hur mycket bra du gör för människor och hur många som ser upp till dig och behöver dig. Du måste börja älska dig själv sett från ett utifrånperspektiv. Hur skulle du se på dig själv om du inte levde i din kropp? 

Och ta inte så hårt på saker. Gå inte ner dig fullständigt om något känns plötsligt motsträvigt och svårt. Tänk då på vad som är viktigt och allt vackert i ditt liv. Din fina familj och släkt, alla dina vänner och bekantskaper i olika åldrar och former, din trygghet i den finaste personen du vet och alla andra små värdefulla viktigheter i din värld som du inte kan leva utan. Och känn värmen som omsluter ditt hjärta och glöm det som får tillfället får lyckan att tryta

Svartsjuka och att ständigt längta efter något som andra har är inte värt det. Öppna din famn för alla människor som du möter och bjud in alla till din värld. Försök att bli av med alla förutfattade meningar och försök att lära känna en människa innan du dömer. Om du och en människa inte går bra ihop, lägg ingen energi på det utan glöm det och gå vidare. Och försök att inte leva i begränsningar. Försök att låta hjärtat bestämma och uppmuntra allt som är spontant. När jobbigheterna dyker på dig, gråt gråten ur bröstet och dansa molnigheten ur benen. Tappa inte bort dig i mörkret utan ryck på axlarna, det är okej att inte alltid bry sig. Var varm mot alla du möter och ge dem en ärlig del av dig själv. Börja inte tänka vad andra tänker om sig. Det hjälper ingen! Och att vara cynisk och bitter leder bara till tråkigt. Le med hela ansiktet och kramas så mycket du kan. När svartsjukan och otillräckligheten stormar i dig och du bara villl skrikgråta och försvinna från jordens yta, tänk på något som alltid gör dig lugn och som kan få ovädret att dra vidare. Tänk på dina varmhjärtade föräldrar eller hur obekymrad du är i närheten av djur. Låt tankarna på det ta över och försök att somna med trygghet i hjärtat varj natt.

Du är en av miljoner människor som förtjänar sin lycka. Och du klarar allt! 


Självvald terapi

Höjer musiken tills tankarna inte hörs och ser regnet smattra mot bussfönstret. Tittar ut över ödsliga industriområden och skymtar grönklädda bergskedjor. Längtan kramar mitt hjärta hårt och gör det svårt att andas ibland, svårt att vara helt och hållet nu. Det finns så mycket sen som får mitt hjärta att bubbla över och ögon att tåras. Men nu vill jag vara här. I tre månader självvald terapi. Tre månader utflykt och ständig upplevelse. Tre månader jag. 

Blundar och låter musiken gå rakt in. 


Utdragen väntan på kärlek

Din tröja

Låter dagarna passera
En efter en

Längtar i smyg
Efter din beröring
Och att vara två tillsammans

Kramar din tröja
Och tänker att den är du

Trygghetshjärta

I en flämtande längtan
Att överlåta mig själv till kärlek
Ringer jag dig mitt i nattens impulsivitet
Och pratar om inget 
Mest för att få höra din röst
Och för att kunna somna om med ett brinnande trygghetshjärta trummande i bröstkorgen


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0