tvillingsjalblogg@hotmail.com

(tänkte börja med att säga att det här inlägget är långt och känslomässigt. och det jag skriver om, har med all säkerhet påverkat mitt liv&mej. det kan jag lova. jag har bara sett en del av allt. bara sett inte upplevt men mitt hjärta känns ändå som att det ska brista i tu. jag vet inte vart jag ska vända mej. hemskt.)

i skolan jobbar vi om första och andra världkriget. även om tiden före, däremellan och efter. vi läser och läser. försöker få viktiga årtal att fastna i våra huvud och lika viktiga ord. nyckelord. när man har läst samma text flera gånger om, studerat samma bild lika många gånger och fortfarande inte får allt att hänga ihop. förstår fortfarande inte vilket land som ogillade vilket, och tvärtom. vid den punkten önskar man att man kunde uppleva det. uppleva varje sekund själv, för då. då skulle man förstå bättre. förstå alla sammanhang. förstå allt.

..men, det går inte. tiden är omöjlig att ändra på. jag lever här och nu. du lever här och nu. inte då, när två hemska krig bröt ut. när två hemska krig dödade miljoner människor. bara sådär. människor dog som flugor, var det någon som sa. vanliga människor. människor som skulle kunna vara jag. skulle kunna vara du. men som istället var en annan människa. andra människor. människor precis som oss. människor med två unika ögon. en näsa och mun.  men framförallt människor med hjärtan. men då fanns det inga hjärtan. eller hjärtan räknades inte. och frågan jag ständigt ställer mitt inre är om det gör det idag? räknas mitt hjärta, eller är mitt hjärta bara ett av alla andra, obetyelsefulla?

vi kan inte känna vad dessa människor kände. vi kan inte veta vad dessa människor ville. men vi kan försöka. försöka oss sätta oss in i deras situation. försöka känna deras känslor. försöka se på allt med deras ögon. men vi kan inte vara säkra på något. för vi är inte dem. vi är inte de människorna. för vi har inte deras känslor. vi har inte deras ögon. ögon är unika.

men vi måste fortfarande lära oss. den där texten vi har så svårt att få in och de där orden som aldrig sätter sej. så vi ser på film. vi ser på "all quiet on the western front" och alla ni som någongång i era liv har sett den filmen känner nog igen min känsla. känner nog igen tårarna över alla människoliv som togs. ni vet nog.

allt påminner om några ord jag skrev ner för ett tag sen.

ljudet av mänskliga skrik
plågsamma skrik  
skriken blir fler
de ber inte om hjälp
de bara frågar varför
varför?

synen av döda människokroppar
stillsamma kroppar
utan hopp, utan liv
de bara ligger där
livlösa kroppar
varför?

oskyldiga människor
förlorar sitt liv
förlorar sitt allt

varför är det så här?

var finns deras hjärtan. vart hamnar dom. vad betyder dom när allt är över. var finns deras liv. vart hamnar dom. vad betyder dom när allt är över. en vinst, säger dom. snarare än förlust. dessa miljoner hjärtan.

jag kan inte hjälpa den enorma klumpen i min mage. hur jag mest av allt önskar jag kunde blunda. önskar att det aldrig hänt. men jag vet att det har hänt. vet att det fortfarande händer. oskyldiga människor där. liv tas ifrån. dagligen. vare sej de vill det eller inte, försvinner ett liv. en själ. ett hjärta.
jag kan inte hjälpa de tårarna jag känner brinna. det gör ont att tänka på. för ont. ett liv. ett liv som mitt.

människor. bröder. systrar. vi är alla människor. min insida gråter och klumpen i min mage kommer aldrig försvinna.



jag tänder ett ljus för varje människa. varje hjärta.