song with a mission
Har svårt att förstå hur man kan gör skillnad på människa och människa. Hur man kan döma ut någon pågrund av dens hudfärg eller etnicitet. Hur någon kan man bli dömd och stämplad på grund av en människas förutfattade meningar. Men det händer, och människor dömer och människor blir dömda. Åt alla håll, hela tiden.
När jag satt på bussen för några dagar sedan utspelade sig precis en sådan händelse. En kvinna satte sig på ett fyrasäte med sina kassar och på fyrasätet bredvid henne sitter två unga pojkar med sin fötter på sätena mittemot sina egna. Jag sitter med ryggen mot och tittar ut genom fönstret när jag hör kvinnan plötsligt ryta ifrån. "Ni vet om att ni inte får ha fötterna på sätena va? Det är förbjudet!" Historen skulle vara slut här om inte den tilltalade pojken så illa tvunget skulle försvara sig. För nej. Han tar inte ner fötterna utan gnor fötterna ännu mer mot sätet och ger tillbaka. "Håll käften kärring! Jag gör vad jag vill!" Och det är efter den kommentaren samtalet börjar fatta lågor och det är då den 50-åriga kvinnan utbrister: "Ni har kommit hit till vårt land och då måste ni bete er som man gör här i Sverige. Annars får du åka hem till dig. Och häll käften på dig själv!"
Denna sistnämnda meningen är så fel på så många olika sätt att jag inte vet vat jag ska börja.
Kvinnan bevisar uttryckligen att hon inte accepterar mångkultur och att denna pojke faller offer för hennes sätt att döma ut någon genom att bara titta på personen. Hennes okunnighet och insuttna regler om vad som är rätt och vem som egentligen räknas som svensk blir så läskigt avslöjade att vi fyra andra på bussen häpnar. Att pojken sedan svarar att han redan är hemma, att Sverige är han hem, fick det att skava i mitt hjärta. Varför ska han behöva bli utsatt för att en främling på bussen säger till honom att hans hem inte är här när hon inte har en aning om huruvida han själv resonerar. Det spelar ingen roll hur länge han har bott i Sverige, om det handlar om hela hans liv eller om några år. Om han anser att Sverige är hans hem så är det hans beslut att avgöra, inte någonannans.
Och vad menar hon med vårt land? Som om att Sverige är ett territorium där man bara får vara blond och blåögd och spela pingis och lyssna på Vikingarna och absolut aldrig sitta med fötterna på sätet framför. Om det är kriterierna för vad som gör en till svensk så är det ungefär noll personer som passar in. För det är ju det som blev så fel med hela kvinnans konversation. Varför kunde hon inte bara hålla sig till vad det handlade om? Varför sa hon inte bara att han skulle ta ner fötterna för att sätet blir smutsigt och någon annan ska sitta där sen? Varför var hon tvungen att ta upp Sverige som land och hur man beter sig i Sverige? Det finns väl inget land där man uppmuntrar människor att sitta med fötterna mot sätet av den enkla anledning att det blir smutsigt. Därför kan jag bara dra en enda slutsatsen av hennes val att ens lägga sig i från början och ryta ifrån utan minsta vänlighet i rösten. Hon ville helt enkelt säga att pågrund av hans kolsvarta, vackra lockar och chokladbruna ögon så hör han inte hemma här och därför borde han åka härifrån. Och det kallas rasism.
Miljoner tankar dyker upp in mitt huvud. Skulle hon säga till om det var en brunhårig kille med ljus hud som satt med fötterna mot sätet? Skulle hon ens ha reagerat då?
Och till det som är lika dåligt. Hur kan en kvinna med femtio år på backen reagera så hemskt att hon svarar "Håll käften" tillbaka till en pojke som säkert inte är mer än elva år. Som knappt har levt en femtedel så länge som hon har. Varför är inte hon den mogna och vuxna i sammanhanget som visar vad som är oacceptabelt? Istället är det pojkens egna mamma som sitter några säten bort som får gå fram och säga till kvinnan. "Du talar inte på det sättet med min son". Man kan diskutera det faktumet att mamman inte sa till sonen att ta ner fötterna och låta händelsen rinna ut i sanden men egentligen är inte det det viktiga i samtalet. I och med kvinnans sätt att peka ut pojken som en främling i sitt egna land dömer hon ut hela hans familj och deras liv. Jag skulle som mamma inte heller vilja att någon berättade för mitt barn att "tyvärr, du hör inte hemma här, ditt hem är någonannanstans".
Båda parterna tystande tillslut och kvinnan hoppade av några hållplatser efter. Själv har jag inte kunnat släppa händelsen och den följde med mig hela vägen hem. Jag undrar ibland när man ska sluta dela upp och när man ska sluta tala om människor som dom och vi. Jag undrar hur många gånger den pojken har fått höra att han inte hör hemma här och att han borde dra härifrån. Jag undrar framförallt hur det påverkar honom för det är jag övertygad om att det gör. Blir så ledsen när jag tänker på att det är vi människor som skapar klyftorna själva. Vi skapar olikheter och vi skapar problemem. Jag och mina kompisar är olika med det beror inte på hudfärg, etnicitet eller vilket länder vi är födda i. Det beror på omgivningen, det beror på uppfostran, det beror på viljor. Det beror framförallt och nästan enbart på personligheter. På identiteter.
Jag är som jag är och pojken på bussen är som han är. Vi kanske ser olika ut men det gör jag och resten av världen också. Vi är människor. Människa som människa.
När jag satt på bussen för några dagar sedan utspelade sig precis en sådan händelse. En kvinna satte sig på ett fyrasäte med sina kassar och på fyrasätet bredvid henne sitter två unga pojkar med sin fötter på sätena mittemot sina egna. Jag sitter med ryggen mot och tittar ut genom fönstret när jag hör kvinnan plötsligt ryta ifrån. "Ni vet om att ni inte får ha fötterna på sätena va? Det är förbjudet!" Historen skulle vara slut här om inte den tilltalade pojken så illa tvunget skulle försvara sig. För nej. Han tar inte ner fötterna utan gnor fötterna ännu mer mot sätet och ger tillbaka. "Håll käften kärring! Jag gör vad jag vill!" Och det är efter den kommentaren samtalet börjar fatta lågor och det är då den 50-åriga kvinnan utbrister: "Ni har kommit hit till vårt land och då måste ni bete er som man gör här i Sverige. Annars får du åka hem till dig. Och häll käften på dig själv!"
Denna sistnämnda meningen är så fel på så många olika sätt att jag inte vet vat jag ska börja.
Kvinnan bevisar uttryckligen att hon inte accepterar mångkultur och att denna pojke faller offer för hennes sätt att döma ut någon genom att bara titta på personen. Hennes okunnighet och insuttna regler om vad som är rätt och vem som egentligen räknas som svensk blir så läskigt avslöjade att vi fyra andra på bussen häpnar. Att pojken sedan svarar att han redan är hemma, att Sverige är han hem, fick det att skava i mitt hjärta. Varför ska han behöva bli utsatt för att en främling på bussen säger till honom att hans hem inte är här när hon inte har en aning om huruvida han själv resonerar. Det spelar ingen roll hur länge han har bott i Sverige, om det handlar om hela hans liv eller om några år. Om han anser att Sverige är hans hem så är det hans beslut att avgöra, inte någonannans.
Och vad menar hon med vårt land? Som om att Sverige är ett territorium där man bara får vara blond och blåögd och spela pingis och lyssna på Vikingarna och absolut aldrig sitta med fötterna på sätet framför. Om det är kriterierna för vad som gör en till svensk så är det ungefär noll personer som passar in. För det är ju det som blev så fel med hela kvinnans konversation. Varför kunde hon inte bara hålla sig till vad det handlade om? Varför sa hon inte bara att han skulle ta ner fötterna för att sätet blir smutsigt och någon annan ska sitta där sen? Varför var hon tvungen att ta upp Sverige som land och hur man beter sig i Sverige? Det finns väl inget land där man uppmuntrar människor att sitta med fötterna mot sätet av den enkla anledning att det blir smutsigt. Därför kan jag bara dra en enda slutsatsen av hennes val att ens lägga sig i från början och ryta ifrån utan minsta vänlighet i rösten. Hon ville helt enkelt säga att pågrund av hans kolsvarta, vackra lockar och chokladbruna ögon så hör han inte hemma här och därför borde han åka härifrån. Och det kallas rasism.
Miljoner tankar dyker upp in mitt huvud. Skulle hon säga till om det var en brunhårig kille med ljus hud som satt med fötterna mot sätet? Skulle hon ens ha reagerat då?
Och till det som är lika dåligt. Hur kan en kvinna med femtio år på backen reagera så hemskt att hon svarar "Håll käften" tillbaka till en pojke som säkert inte är mer än elva år. Som knappt har levt en femtedel så länge som hon har. Varför är inte hon den mogna och vuxna i sammanhanget som visar vad som är oacceptabelt? Istället är det pojkens egna mamma som sitter några säten bort som får gå fram och säga till kvinnan. "Du talar inte på det sättet med min son". Man kan diskutera det faktumet att mamman inte sa till sonen att ta ner fötterna och låta händelsen rinna ut i sanden men egentligen är inte det det viktiga i samtalet. I och med kvinnans sätt att peka ut pojken som en främling i sitt egna land dömer hon ut hela hans familj och deras liv. Jag skulle som mamma inte heller vilja att någon berättade för mitt barn att "tyvärr, du hör inte hemma här, ditt hem är någonannanstans".
Båda parterna tystande tillslut och kvinnan hoppade av några hållplatser efter. Själv har jag inte kunnat släppa händelsen och den följde med mig hela vägen hem. Jag undrar ibland när man ska sluta dela upp och när man ska sluta tala om människor som dom och vi. Jag undrar hur många gånger den pojken har fått höra att han inte hör hemma här och att han borde dra härifrån. Jag undrar framförallt hur det påverkar honom för det är jag övertygad om att det gör. Blir så ledsen när jag tänker på att det är vi människor som skapar klyftorna själva. Vi skapar olikheter och vi skapar problemem. Jag och mina kompisar är olika med det beror inte på hudfärg, etnicitet eller vilket länder vi är födda i. Det beror på omgivningen, det beror på uppfostran, det beror på viljor. Det beror framförallt och nästan enbart på personligheter. På identiteter.
Jag är som jag är och pojken på bussen är som han är. Vi kanske ser olika ut men det gör jag och resten av världen också. Vi är människor. Människa som människa.
clever girls like clever boys mush more than clever boys lika clever girls
Regnet öser ner och smattrar mot världen. Mitt hjärta slår i kaos och min vardag handlar mest om att orka. Betämmer mig för att inte känna efter för mycket i rädsla att fallera och tappa balansen helt. Gråter mina tysta tårar och bränner mig på stressens fladdrande lågor. Försöker att skriva ut mina tankar i ord, att översätta mitt inre, men lyckas aldrig stanna upp och lyckas aldrig formulera rätt. Jag vill formulera rätt annars vill jag inte. Och hur formulerar man en nittonårig inutihet där allt är oklart och inget beständigt på ett annat sätt än kaos?
Och det är konstigt för om du skulle se mig, komma mot dig en dag på stan, skulle du nog inte se mer än en färgglad tjej i övre tonåren med livets alla förutsättingar framför henne. Du skulle se mig skratta och du skulle se mig prata ivrigt med mina fina kompisar och tänka att hon har det ju visst roligt. Hennes liv är väl inte tårar och svarthet. Och det är sant. Mitt liv har så himla mycket fint i sig och mina närstående är så himla fina. Jag har det roligt och jag är lycklig. Men jag har ont också. Det har vi nog alla.
Och det är konstigt för om du skulle se mig, komma mot dig en dag på stan, skulle du nog inte se mer än en färgglad tjej i övre tonåren med livets alla förutsättingar framför henne. Du skulle se mig skratta och du skulle se mig prata ivrigt med mina fina kompisar och tänka att hon har det ju visst roligt. Hennes liv är väl inte tårar och svarthet. Och det är sant. Mitt liv har så himla mycket fint i sig och mina närstående är så himla fina. Jag har det roligt och jag är lycklig. Men jag har ont också. Det har vi nog alla.
utbrott
Ångest i hjärtat. Känner mig värdelös och bortglömd i era ögon. Som en dammråtta längst in under sängen. Det vill säga, högst oviktig. Vill bara ha er jävla uppmärksam någon jävla gång. Förfrågan om att kanske få vara med. Och gärna ett litet "hur mår du?" när ni väl är på gång. Istället sitter ni ihop som en och jag sitter flera bänkar bort. Inte själv, men utesluten från eran jävla tvåsamhet. Minns ni mitt egangemang i era ledsamheter? När ni passade ihop lika mycket som plus och minus och var ensamma och arga. Nu vill jag radera er från mitt minne och upptäcka vänner som inte är som ni. Självupptagna, oberörda, elaka. Orkar inte vara snällafinarara som tar skiten och låter den passera oförhindrat. Hur blev det såhär?
en vals i natt
Varma fingertoppar mot beröringsberoende hud som knottrar sig vid minsta rörelse. Läppavtryck vid hårfästet och lite överallt. Pirriga ögonkast och en mjuk nostalgitripp tillbaka till något sparat och oförglömligt. En kväll och tusental i längtan.
dancing in the dark
Är fylld till bredden av nötta tankar och ovisshet. Vill panikgråta och försöker verkligen! Vill bara känna något litet, litet ont. Men det händer inget och mina ögon förblir lika torra som en öken i ingenstans. Det är som om att jag har blivit för bra på att förneka och radera att jag har glömt bort hur man sätter på igen, glömt bort hur man känner.
Och hur vet jag då, vad som är rätt, när jag inte kan känna det banka och slå innanför revbenen, och tankeverksamheten är på bristningsgränsen, fast suddig och otydlig.
Då fokuserar jag hellre på den babyblå vårhimmeln och på hur snödroppar sticker upp ur gräset och förgyller. Och på att behärska igår idag imorgon.
Och hur vet jag då, vad som är rätt, när jag inte kan känna det banka och slå innanför revbenen, och tankeverksamheten är på bristningsgränsen, fast suddig och otydlig.
Då fokuserar jag hellre på den babyblå vårhimmeln och på hur snödroppar sticker upp ur gräset och förgyller. Och på att behärska igår idag imorgon.
keep your head up
Svettas i vårsol och ser stint på när mars tar över februari och balstudentframtid närmar sig med bitterljuva stormsteg. Försöker att glädjas för smått och för stort. Som ett telefonsamtal om att en röd aftonklänning äntligen är kommen och färdig att hämtas, eller hur hundra exemplar av min egen bok, med mina ord i sig och mitt namn utanpå, är beställda och snart, snart, snart verkligheter i min verklighet.
Försöker att göra allt som jag vill, och se saker på ett så okomplicerat sätt som jag möjligtvis kan. Dricker varmchoklad ihop med mina kaffedrickande kompisar och diskuterar viktigheter med min kära kärlek som mest spelar musik och skriver egna låtar. Klär mig i färg och i försöker föreställa mig hur det kommer bli, vara och se ut, när hösten piskar igång.
Ikväll ska jag se musicerande vänner uppträda och tävla om att gå vidare till en annan tävling. Sedan ska jag nog poppa popcorn och krypa ner hos en varm person med hjärtat fullt av kärlek.
Låter livet rulla fritt, tills det tar stopp.
Försöker att göra allt som jag vill, och se saker på ett så okomplicerat sätt som jag möjligtvis kan. Dricker varmchoklad ihop med mina kaffedrickande kompisar och diskuterar viktigheter med min kära kärlek som mest spelar musik och skriver egna låtar. Klär mig i färg och i försöker föreställa mig hur det kommer bli, vara och se ut, när hösten piskar igång.
Ikväll ska jag se musicerande vänner uppträda och tävla om att gå vidare till en annan tävling. Sedan ska jag nog poppa popcorn och krypa ner hos en varm person med hjärtat fullt av kärlek.
Låter livet rulla fritt, tills det tar stopp.
Vad ska det bli av mig
Somnar många timmar för sent och sover till tidig eftermiddag. Skriver en att-göra-lista på vad jag borde och vill hinna med under dagens återstående timmar men precis som alltid lyckas jag sällan hinna till hälften av listan innan klockslaget enbart består av nollor och mina ögonlock svider och börjar hänga ocharmigt långt ner. Tänker att jag borde ringa en vän och sysselsätta mig lite men börjar undra vem som egentligen är min vän. Är det hon som trots mina försök att berätta ändå alltid återkommer till sitt eget; hennes problem, hennes förtvivlan, hennes drömmar, hennes inutihet. Hon som har fastnat i en cirkel där endast hon får rum. Eller är det hon som vill förändra hela sitt liv, byta skepnad och införskaffa sig en helt ny verklighet men nya gemenskaper, nya kretsar och nya sätt. Hon som sveper in sig en rosaskimrande fasad där allt ska se bra ut på foto och smutsigt plötsligt blir synonym med fint. Börjar undra om jag tillhör hennes gamla eller nya, om jag bara är något använt som inte passar sig längre. Nej, då vältrar jag mig hellre i ensamhet och vad det nu innebär. Skrivande och fotograferande och läsande och tevetittande och familjemysande och körtkortsteoripluggande och pianospelande. Ändå tills framtid; att göra efter studenten, var-finns-jag-om-tio-år och imorgon tänkande fyller mig och gör mig högst obekväm och gråtig i nattmörkrets tysta atmosfär. Då tänder jag min pastellfärgade glitterlavalampa och skriver ännu en lista. Att-tänka-på-lista. Den låter lite såhär: jag borde inte oroa mig, jag borde låta framtiden hända, fokusera på mig själv och inte bry mig om andras tycke och tänke, inte göra mig till för andras skull, och sänka kraven, de gör mig bara villrådig och hispig. Listan avslutas lite klyschigt och engelskt med uttrycket: Go with the flow! Följ strömmen, tänk inte ut allt i förväg. Lev.
Och så tittar jag på klockan med mina rödablanka ögon och upptäcker att den redan passerat tre. Jag trycker ner mig i sängen och känner på mig att min förmiddagen ännu en dag kommer sovas ut.
Och så tittar jag på klockan med mina rödablanka ögon och upptäcker att den redan passerat tre. Jag trycker ner mig i sängen och känner på mig att min förmiddagen ännu en dag kommer sovas ut.
Poison and wine
Min röst grumlas och allt jag säger blir en enda röra. Mina ögon är översvämmade dammar som pulserar ner över mina kinder och mynnar ut i mungiporna. Jag tänker tankar som gör mig illa och söker trygghet att slingra in mig i och försiktigt gömma mig hos. Saknar och längtar och hatar och förtvivlas och älskar och undrar, allt på en och samma gång. Djupa suckar och en önskan att natten kunde ta mig gisslan och föra mig till en annan verklighet. För just nu, vill jag inget annat än bort.
I took a wrong turn and I just kept going
Sitter med lite ont i magen men kan inte förstå varför. Livet ler mig rakt i ansiktet just nu och allt känns lätt. Vardagen flyter på precis som hjärtat mitt slår och slår och slår. Det är som att kvällens mörker och regnighet plötsligt har flyttat in i mi mage och rört om lite. Det känns lite som ett åskoväder. Men ändå är jag glad, glad för att vara jag.
Den känslan kommer och går, naturligtvis. Men när den är närvarande pirrar min mage sådär ljuvligt skönt och livet och jag får inte nog av varandra. Då är vi sammanflätade och bästa vänner. Varandras nöd och lust, varandras oumbärligheter. Då somnar vi ömt i varandras famnar och vaknar upp som en.
Och just nu känns det så. Som om jag och livet har delat hjärtan och varit på sommarsemster på västkusten tillsammans varenda år sen vi var fem. Glädje, tillhörighet och trygghet. I att vara jag och leva mitt liv som jag vill. En uppmjukande känsla som strömmar med blodet ut i min kropp. Förutom i magen då kanske, som stör och bråkar lite med mig. Men kanske är det bara för att göra mig medveten om hur lyckligt lottad jag är nu, som får känna mig så glad och tillfredställd med livet i helhet. With no worries. För kanske är det där lilla onda i magen bara där för att inte göra mig helt blind och otacksam. Och kanske är det bara för det bästa?
Den känslan kommer och går, naturligtvis. Men när den är närvarande pirrar min mage sådär ljuvligt skönt och livet och jag får inte nog av varandra. Då är vi sammanflätade och bästa vänner. Varandras nöd och lust, varandras oumbärligheter. Då somnar vi ömt i varandras famnar och vaknar upp som en.
Och just nu känns det så. Som om jag och livet har delat hjärtan och varit på sommarsemster på västkusten tillsammans varenda år sen vi var fem. Glädje, tillhörighet och trygghet. I att vara jag och leva mitt liv som jag vill. En uppmjukande känsla som strömmar med blodet ut i min kropp. Förutom i magen då kanske, som stör och bråkar lite med mig. Men kanske är det bara för att göra mig medveten om hur lyckligt lottad jag är nu, som får känna mig så glad och tillfredställd med livet i helhet. With no worries. För kanske är det där lilla onda i magen bara där för att inte göra mig helt blind och otacksam. Och kanske är det bara för det bästa?
morgonstund
Vaknar av dina jämna andetag mot mitt ansikte och känner värmen från din mjuka kropp pulsera mot min. En blek morgonsol strålar in genom persiennerna och gör taket i mitt rum randigt. I rummet bredvid är dagen redan vaken och igång, musik strömmar ur högtalarna och stressade fotsteg får väggen att darra. Ljuden känns avlägsna och flera mil bort för hos oss är morgonen fortfarande nyvaken och alldeles, alldeles stilla.
Jag trycker mig närmare dig. Tänker lätta tankar och försöker synkronisera mina andetag med dina. Vill lägga mina läppar mot dina men är rädd att väcka dig då. Blundar och tänker att just nu, mår jag så himla bra. Klickar på save och sparar minnet i mitt huvud.
En morgon, du och jag.
Jag trycker mig närmare dig. Tänker lätta tankar och försöker synkronisera mina andetag med dina. Vill lägga mina läppar mot dina men är rädd att väcka dig då. Blundar och tänker att just nu, mår jag så himla bra. Klickar på save och sparar minnet i mitt huvud.
En morgon, du och jag.
it's only me out here tonight, it's only you i wanna find
I mitt huvud brottas mina tankar med varandra. Jag räds ilskan som då och då fyller mej och spricker i hela min kropp. Jag räds vad den kan göra. Vad den kan förstöra. Försöker att stänga av och andas ut och börja om. Försöker verkligen att se saker och ting från den ljusa sidan. Ta livet med en klackspark och möta det med ett leende på läpparna. Inte ta allt så hårt och göra allt svårare än vad det är. Men jag kan inte, för jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska få stopp på kriget som på går i mitt huvud natt som dag. Jag vet inte hur gör man för att bli vän med sig själv. Ibland undrar jag om det ens går.
Jag har förmånen att älska någon. Faktum är att jag älskar någon så mycket att det ibland känns som om att det inte går att älska någon så mycket. Jag brukar kalla honom för min älskling, eller mitt hjärta. Han kan få mej att känna saker som jag aldrig trodde var möjligt. Och mellan oss finns en samhörighet, en trygghet som med tiden, och nätterna, har blivit ett beroende. Ett beroende som har utveckltas till en rädsla. Frågorna: Vem är jag utan den tryggheten, och vem är jag, utan honom? ställer sej ofta i vägen för mej. För ofta.
I onsdags frågade en vän till mej om jag verkligen mår bra. Om jag är lycklig. "Det känns som om du ger mer än vad du får". Panik. Ångest. Bultande hjärta. Vad menar hon? Men jag älskar ju honom? Och jag vet att han älskar mej precis lika mycket. Vi är bara olika. Vi gör bara saker på olika sätt. Pratar olika mycket, tänker olika mycket, känner olika mycket. Vi bara lever på olika sätt. Och det gör väl alla? Eller?
Eller är det så? Ger jag mer än vad jag får tillbaka? Sitter jag fast i något dumt och dåligt som bara trycker mej längre och längre ner? Hur kan kärlek vara dåligt?
Ilskan ryter till igen. Färgar mina kinder röda och gör mej farlig. Försvarasreflexen dyker upp. Jag måste försvara mej. Måste försvara oss. Måste försvara det som ligger mej närmast. Det som jag vet att jag skulle falla värdelös utan. Honom. Förtvivlan och förvirring och gråt ligger egentligen närmare till hands men ilskan är lättare. Den är inte lika lätt att se igenom.
För jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag älskar, men att jag tvivlar. Men vem gör inte det?, frågar jag mej då. Den här sagan kan inte ta slut nu. Vi är inte slut nu. Och det är inte det jag säger. Jag bara vet inte vad jag ska göra med allt jag känner ibland. Vet inte vart jag ska göra av allt som måste ut, ut, ut innan det spränger mej i bitar.
Stänger av
och andas ut
och börjar om.
Jag har förmånen att älska någon. Faktum är att jag älskar någon så mycket att det ibland känns som om att det inte går att älska någon så mycket. Jag brukar kalla honom för min älskling, eller mitt hjärta. Han kan få mej att känna saker som jag aldrig trodde var möjligt. Och mellan oss finns en samhörighet, en trygghet som med tiden, och nätterna, har blivit ett beroende. Ett beroende som har utveckltas till en rädsla. Frågorna: Vem är jag utan den tryggheten, och vem är jag, utan honom? ställer sej ofta i vägen för mej. För ofta.
I onsdags frågade en vän till mej om jag verkligen mår bra. Om jag är lycklig. "Det känns som om du ger mer än vad du får". Panik. Ångest. Bultande hjärta. Vad menar hon? Men jag älskar ju honom? Och jag vet att han älskar mej precis lika mycket. Vi är bara olika. Vi gör bara saker på olika sätt. Pratar olika mycket, tänker olika mycket, känner olika mycket. Vi bara lever på olika sätt. Och det gör väl alla? Eller?
Eller är det så? Ger jag mer än vad jag får tillbaka? Sitter jag fast i något dumt och dåligt som bara trycker mej längre och längre ner? Hur kan kärlek vara dåligt?
Ilskan ryter till igen. Färgar mina kinder röda och gör mej farlig. Försvarasreflexen dyker upp. Jag måste försvara mej. Måste försvara oss. Måste försvara det som ligger mej närmast. Det som jag vet att jag skulle falla värdelös utan. Honom. Förtvivlan och förvirring och gråt ligger egentligen närmare till hands men ilskan är lättare. Den är inte lika lätt att se igenom.
För jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag älskar, men att jag tvivlar. Men vem gör inte det?, frågar jag mej då. Den här sagan kan inte ta slut nu. Vi är inte slut nu. Och det är inte det jag säger. Jag bara vet inte vad jag ska göra med allt jag känner ibland. Vet inte vart jag ska göra av allt som måste ut, ut, ut innan det spränger mej i bitar.
Stänger av
och andas ut
och börjar om.
tjugotredjejanuari
Sitter i min ikeastol med benen i kors. Jag vet vad jag borde göra, och jag vet allt som jag egentligen måste. Men inget av det där är viktigt nu. Det spelar ingen roll vilka lektioner som jag lär missa eller hur mycket jag lär få ta igen. Det spelar ingen roll nu. Inte idag. Och inte imorgon. Nu är det bara du, du, du.
När beskedet nådde mej, efter sex missade samtal och ett hjärta i galopp, grät jag i en timma. Jag gömde mitt ansikte i min älskades armhåla och försökte sjunka in i hans värme. Fly in i honom så som mina tankar flydde min kropp och spred ut sej över hela rummet.
Overklighetskänslan. Tanken att "aldrig mer". Aldrig mer gå till ica och köpa mjölk tillsammans, aldrig mer sitta i bilen och skratta åt något oväsentligt, aldrig mer fika wienerbröd på balkongen i solsken och sommarkläder. Aldrig mer din grönrutiga skjorta. Aldrig, aldrig, aldrig!
Nu gråter jag igen. Blodiga tårar. Smärtsamma. Fyllda med sorg och förtvivlan att behöva acceptera läget som det är. Acceptera förlusten.
Jag minns. Tittar på bilder av dej och minns, minns, minns. Gräver i hjärtat och ser framför mej, dina solskensögon skina. Tittar på videoklipp där du skrattar och din kropp är hel. Tiden innan. Innan cancerns inbrott och utbrott. Innan sjukhustiden och smärtan. Tiden då du var frisk och allt var som vanligt. Då ingen kunde ana att du ett halvår senare skulle ta ditt sista andetag och kyssa livet farväl.
Livet är oförutsägbart men mot dej var det orättvist. Du förtjänade inte ett slut som detta.
Jag älskar dej, och kommer aldrig att glömma.
/ditt barnbarn.
P.s Snälla håll om mej inatt. Håll mej nära och hårt. Jag behöver det. D.s
När beskedet nådde mej, efter sex missade samtal och ett hjärta i galopp, grät jag i en timma. Jag gömde mitt ansikte i min älskades armhåla och försökte sjunka in i hans värme. Fly in i honom så som mina tankar flydde min kropp och spred ut sej över hela rummet.
Overklighetskänslan. Tanken att "aldrig mer". Aldrig mer gå till ica och köpa mjölk tillsammans, aldrig mer sitta i bilen och skratta åt något oväsentligt, aldrig mer fika wienerbröd på balkongen i solsken och sommarkläder. Aldrig mer din grönrutiga skjorta. Aldrig, aldrig, aldrig!
Nu gråter jag igen. Blodiga tårar. Smärtsamma. Fyllda med sorg och förtvivlan att behöva acceptera läget som det är. Acceptera förlusten.
Jag minns. Tittar på bilder av dej och minns, minns, minns. Gräver i hjärtat och ser framför mej, dina solskensögon skina. Tittar på videoklipp där du skrattar och din kropp är hel. Tiden innan. Innan cancerns inbrott och utbrott. Innan sjukhustiden och smärtan. Tiden då du var frisk och allt var som vanligt. Då ingen kunde ana att du ett halvår senare skulle ta ditt sista andetag och kyssa livet farväl.
Livet är oförutsägbart men mot dej var det orättvist. Du förtjänade inte ett slut som detta.
Jag älskar dej, och kommer aldrig att glömma.
/ditt barnbarn.
P.s Snälla håll om mej inatt. Håll mej nära och hårt. Jag behöver det. D.s
Slip into your skin
Nu är julen förbi och ett nytt år väntar. Tvåtusenelva. Det låter ovant och lite konstigt i munnen. Det är så mycket framtid i de siffrorna.
Utanför fönstret ligger snön tjock och frosten har färgat träden vita. Jag behöver inte gå ut för att känna att det är kallt, det syns tydligt ändå. Jag sitter hellre kvar inomhus och gör ingenting. Omvirad min rödblommiga morgonrock och fötterna istoppade ett par tjocka strumpor.
Huset är tomt och jag är ensam hemma. Tystnaden störs av bilar som kör förbi utanför och musik från datorn.
Jag tänker på hur lätt det är att tvivla och hur lätt det är att känna sej otillräcklig. Jag vet att jag kan och jag vet att jag är bra men det spelar ingen roll. Jag gråter kudden våt av tårar i rädsla för morgondagen ändå. Det gör ont i mej ändå. Sticker och har sej.
Känner hur minnen radar upp sej i mitt huvud och gör det svårt. Glittervatten och sommarvindar. Gröna björkar och grusvägar. Jordgubbar och vaniljglass. Flädersaft.
Är lite av en expert på att jämföra mej. Och bry mej om människor som jag knappt känner. Jämför utseende och facebookkommentarer. Läser bloggar som jag vet bara får mej att må sämre. Vågar inte helt släppa taget. Jag är nog rädd. Rädd för att glömmas bort om jag inte finns tillgänglig och uppdaterad.
Längtar efter ett tolvslag färgat av fyverkerier. Behöver chansen. Måste börja om på nytt.
Utanför fönstret ligger snön tjock och frosten har färgat träden vita. Jag behöver inte gå ut för att känna att det är kallt, det syns tydligt ändå. Jag sitter hellre kvar inomhus och gör ingenting. Omvirad min rödblommiga morgonrock och fötterna istoppade ett par tjocka strumpor.
Huset är tomt och jag är ensam hemma. Tystnaden störs av bilar som kör förbi utanför och musik från datorn.
Jag tänker på hur lätt det är att tvivla och hur lätt det är att känna sej otillräcklig. Jag vet att jag kan och jag vet att jag är bra men det spelar ingen roll. Jag gråter kudden våt av tårar i rädsla för morgondagen ändå. Det gör ont i mej ändå. Sticker och har sej.
Känner hur minnen radar upp sej i mitt huvud och gör det svårt. Glittervatten och sommarvindar. Gröna björkar och grusvägar. Jordgubbar och vaniljglass. Flädersaft.
Är lite av en expert på att jämföra mej. Och bry mej om människor som jag knappt känner. Jämför utseende och facebookkommentarer. Läser bloggar som jag vet bara får mej att må sämre. Vågar inte helt släppa taget. Jag är nog rädd. Rädd för att glömmas bort om jag inte finns tillgänglig och uppdaterad.
Längtar efter ett tolvslag färgat av fyverkerier. Behöver chansen. Måste börja om på nytt.
White winter hymnal
När jag såg hennes namn på hans samtalslista hann jag, under loppet av en sekund, föreställa mej mängder av olika scenarier. Det var tankar om hur de hade träffats i smyg, hur han hade varit otrogen, hur han kanske hade talat illa om mej eller hur de hade haft kontakt med varandra bakom min rygg. All luft gick ur mej och gjorde mej först alldeles mållös. Panik började rusa i min kropp och det kändes som om mitt hjärta sjönk till golvet. Som om det skulle spricka och gå sönder totalt. Bakom mina ögonlock började tårar bränna och en stor medvetenhet om vad jag kunde förlora började måla upp sej i mitt huvud. Mina tankar drogs till allt som vi hade delat och allt vi hade gjort tillsammans. Fan. Hemlighetsmakeriet, det faktum att jag inte visste något, att han inte hade sagt något, fick mina tvivel att växa. För mej var hela situationen så fel. Jag trodde ju att vi sa allt till varandra. Det var ju vad jag gjorde till honom...
Smärtan i mitt bröst tvingade mej att fråga. Jag kunde inte skratta förbi det och om jag skulle låtsas som ingenting skulle jag brisera. Han märkte att något var fel och när jag frågade om jag hade anledning att vara orolig la han sina armar om mej och kysste min mun tills den blev alldeles narig. Han förklarade för mej hur det var. Hur han bara hade ringt för att säga förlåt och hur han hade valt att inte berätta för mej om det för att inte jag skulle må dåligt över det. I stunden var det en lättnad. Han hade anledning att säga förlåt till henne och jag tyckte att tanken var god och moralisk rätt. Jag tycker om henne och det har jag alltid gjort. Hon förtjänade ett förlåt och hon förtjänade det samtalet. Men jag, jag förtjänade inte den oerhörda rädslan som satte fart i min kropp. Den smärtsamma känslan av att stå utanför mitt eget förhållande. Utanför det jag hållt hårt i och älskat i över ett år. Jag förtjänade inte den oron som fäste sej i min kropp då och fortfarande inte har släppt taget.
För trots att jag vet nu och trots att han har förklarat. Trots att det bara var ett samtal och inget mer. Trots att jag vet att det är mej han väljer och det är mej han åtrår och det är mej han älskar så kan det inte sluta göra ont. Rädslan kan inte helt försvinna. Och det kommer den nog aldrig. Men jag vill bli kvitt oron och tvivlet. Jag vill kunna lita fullt ut på honom. Jag vill känna att vi är två i det. Att vi är två i oss. Att vi bär ett lika stort ansvar för det vi har skapat tillsammans.
Minnet av det gör för ont. Hur det kändes när jag såg hennes namn. Hur jag liksom drogs uppåt, bort från min verklighet. Hur jag liksom såg det uppifrån. Iakttog mitt eget liv precis som om jag tittade på en film. Och det kändes som att det var just i stunden då hela drömmen, hela den underbara tryggheten skulle klyvas och dö. Det kändes som om jag såg mej själv gå sönder. Och det kändes som om jag redan då började tänka om oss i imperfekt. Som om vi redan hade tagit slut.
Men vi är inte slut. Våra hjärtan sitter fortfarande ihop. De är fortfarande sammanfogade som ett och du är fortfarande min älskling, min pojkvän, min närmaste vän. Och jag håller fortfarande hårt i dej. Jag älskar dej. Vi är inte slut och jag vill inte att vi ska ta slut. Men det gör ont, ont, ont. Och om jag ska ge denna händelse en titel, ett nam, så kommer det definitivt att bli SVEK. För det är så det känns, i mej.
Smärtan i mitt bröst tvingade mej att fråga. Jag kunde inte skratta förbi det och om jag skulle låtsas som ingenting skulle jag brisera. Han märkte att något var fel och när jag frågade om jag hade anledning att vara orolig la han sina armar om mej och kysste min mun tills den blev alldeles narig. Han förklarade för mej hur det var. Hur han bara hade ringt för att säga förlåt och hur han hade valt att inte berätta för mej om det för att inte jag skulle må dåligt över det. I stunden var det en lättnad. Han hade anledning att säga förlåt till henne och jag tyckte att tanken var god och moralisk rätt. Jag tycker om henne och det har jag alltid gjort. Hon förtjänade ett förlåt och hon förtjänade det samtalet. Men jag, jag förtjänade inte den oerhörda rädslan som satte fart i min kropp. Den smärtsamma känslan av att stå utanför mitt eget förhållande. Utanför det jag hållt hårt i och älskat i över ett år. Jag förtjänade inte den oron som fäste sej i min kropp då och fortfarande inte har släppt taget.
För trots att jag vet nu och trots att han har förklarat. Trots att det bara var ett samtal och inget mer. Trots att jag vet att det är mej han väljer och det är mej han åtrår och det är mej han älskar så kan det inte sluta göra ont. Rädslan kan inte helt försvinna. Och det kommer den nog aldrig. Men jag vill bli kvitt oron och tvivlet. Jag vill kunna lita fullt ut på honom. Jag vill känna att vi är två i det. Att vi är två i oss. Att vi bär ett lika stort ansvar för det vi har skapat tillsammans.
Minnet av det gör för ont. Hur det kändes när jag såg hennes namn. Hur jag liksom drogs uppåt, bort från min verklighet. Hur jag liksom såg det uppifrån. Iakttog mitt eget liv precis som om jag tittade på en film. Och det kändes som att det var just i stunden då hela drömmen, hela den underbara tryggheten skulle klyvas och dö. Det kändes som om jag såg mej själv gå sönder. Och det kändes som om jag redan då började tänka om oss i imperfekt. Som om vi redan hade tagit slut.
Men vi är inte slut. Våra hjärtan sitter fortfarande ihop. De är fortfarande sammanfogade som ett och du är fortfarande min älskling, min pojkvän, min närmaste vän. Och jag håller fortfarande hårt i dej. Jag älskar dej. Vi är inte slut och jag vill inte att vi ska ta slut. Men det gör ont, ont, ont. Och om jag ska ge denna händelse en titel, ett nam, så kommer det definitivt att bli SVEK. För det är så det känns, i mej.
Jag skulle dö för dej
Min morfar har cancer och det finns inget att göra. Det inbillade hoppet som man höll så hårt i när beskedet om cancer slog oss alla i ansiktet försvann i och med dom orden. I och med den dom som mötte oss och gjorde våra ögon tårögda i tisdagseftermiddag.
Min morfar står mej nära. Jag och min syster har alltid sagt att vi vill gifta oss med en man som honom. En man som förstår vad omtänksamhet, klokhet och genuin kärlek betyder och är. En man som vet hur mycket skillnad en hjälpande hand kan göra och som ser värdet i alla människor. En man som fortfarande, strax under åttiostrecket, pratar om sin hustru som den vackraste i världen och mer än gärna skyter om hur han blev ihop den snyggaste strandbaben i stan. En man som alltid har varit livet trogen och älskat och värnat om allt han givits.
Det gör så ont i mej att inse att hans tid kvar är begränsad. Att han inte är odödlig som han alltid har varit i mitt huvud. Att jag inte kan förändra något, att jag inte kan ta bort tumören som tickar i hans kropp och göra allt bra igen. Att jag inte kan radera varje sjukshusbesök och magont. Jag klarar inte av att veta att han sörjer och är rädd för vad som väntar honom. Jag klarar inte av att veta att döden kan beräknas och förväntas i tid och dagar.
När jag ser på honom nu gör jag det med gråt i ögonen men med värme i hjärtat. Jag ser hur han magrar och tappar kilo efter kilo. Hur hans hud och kropp tar skada av alla mediciner han tvingas ta varje dag. Jag förstår på hans värden att hans hjärta sviker honom och inte orkar lika mycket längre. Men hans ansikte är detsamma som det alltid har varit. Han har samma leende, samma morfarleende och samma morfarögon. Han utstrålar samma värme som han alltid har gjort.
Jag känner tacksamhet för alla minnen som vi har delat och som nu sprider sej i mitt blodomlopp som smärtlindring. När jag tänker på våra sommarsemestrar runt om i södra Sverige, från fåren på Gotland till utflykterna i Skåne och på alla lovdagar som jag har bott hos honom och mormor och delat deras vardagen. Alla kusinkalas och skogsvandringar. Alla juldagar och paketbyten. Alla fikapauser och oavbrutna skrattattaker. Jag känner tacksamhet för allt trots att det gör så ont att veta och tänka på att vi inte kommer att kunna se allt tillsammans, att vi inte kommer hinna att vandra i alla skogar.
För morfar, hur ont det än gör i mej så vet jag att när döden tar dej ifrån oss så betyder inte det att du lämnar oss. Du kommer att vara närvarande på ett större sätt. Och krypa in i våra drömmar, gömma dej i våra hjärtan där du hör hemma och älska oss tills vi ses igen.
Min morfar står mej nära. Jag och min syster har alltid sagt att vi vill gifta oss med en man som honom. En man som förstår vad omtänksamhet, klokhet och genuin kärlek betyder och är. En man som vet hur mycket skillnad en hjälpande hand kan göra och som ser värdet i alla människor. En man som fortfarande, strax under åttiostrecket, pratar om sin hustru som den vackraste i världen och mer än gärna skyter om hur han blev ihop den snyggaste strandbaben i stan. En man som alltid har varit livet trogen och älskat och värnat om allt han givits.
Det gör så ont i mej att inse att hans tid kvar är begränsad. Att han inte är odödlig som han alltid har varit i mitt huvud. Att jag inte kan förändra något, att jag inte kan ta bort tumören som tickar i hans kropp och göra allt bra igen. Att jag inte kan radera varje sjukshusbesök och magont. Jag klarar inte av att veta att han sörjer och är rädd för vad som väntar honom. Jag klarar inte av att veta att döden kan beräknas och förväntas i tid och dagar.
När jag ser på honom nu gör jag det med gråt i ögonen men med värme i hjärtat. Jag ser hur han magrar och tappar kilo efter kilo. Hur hans hud och kropp tar skada av alla mediciner han tvingas ta varje dag. Jag förstår på hans värden att hans hjärta sviker honom och inte orkar lika mycket längre. Men hans ansikte är detsamma som det alltid har varit. Han har samma leende, samma morfarleende och samma morfarögon. Han utstrålar samma värme som han alltid har gjort.
Jag känner tacksamhet för alla minnen som vi har delat och som nu sprider sej i mitt blodomlopp som smärtlindring. När jag tänker på våra sommarsemestrar runt om i södra Sverige, från fåren på Gotland till utflykterna i Skåne och på alla lovdagar som jag har bott hos honom och mormor och delat deras vardagen. Alla kusinkalas och skogsvandringar. Alla juldagar och paketbyten. Alla fikapauser och oavbrutna skrattattaker. Jag känner tacksamhet för allt trots att det gör så ont att veta och tänka på att vi inte kommer att kunna se allt tillsammans, att vi inte kommer hinna att vandra i alla skogar.
För morfar, hur ont det än gör i mej så vet jag att när döden tar dej ifrån oss så betyder inte det att du lämnar oss. Du kommer att vara närvarande på ett större sätt. Och krypa in i våra drömmar, gömma dej i våra hjärtan där du hör hemma och älska oss tills vi ses igen.
All we grow
Alla har ett monster inom sej. Ett monster som viskar om fel och brister. Som ständigt påminner en om hur man inte räcker till och att allt man gör är dåligt. Detta monster klagar på varje ord man säger, varje steg man tar och varje dag man slutför. Det stjäl tid och tårar. Är alltid närvarande och kräver all tankeverksamhet alltid.
Alla monster är olika. De ser olika ut och klamrar sej fast på olika sätt. Endel pratar om utseende, hur man borde se ut som en hollywoodstjärna eller ännu bättre, en topmodelmodell. Andra pratar om hur man borde ändra sitt sätt att vara, att man borde skratta mer, gråta mindre, dansa mest och prata högst. Det finns monster som bara fokuserar på en enda sak. Kanske på ens vikt och hur man måste komma in minsta storleken på kläder. Sen finns det monster som klagar på allt. Som aldrig lämnar en ifred. Ett monster som alltid har saker att påpeka, förändra och klaga på.
Enligt dessa monster är alla andra alltid bättre. Alla andra är alltid snyggare, smalare, coolare, roligare och häftigare. Och hela tiden ska man sträva efter att bli lika snygg, lika smal, lika cool, lika rolig och lika häftig som dem. Men alla andra - vilka är dem?
Mitt monster finns inuti mej och det kommer det alltid att göra. För några år sedan kunde jag inte kontrollera det och sa aldrig emot. Då styrde mitt monster mej och fick mej att gråta blod och hata allt med mej själv och mitt eget. Det fyllde mej med tvivel som fortfarande ligger som tunga stenar över mitt bröst. Fyllde mej med förvrängda tankar och drömmar. Viskade om hur det var fel på mej, hur jag inte var normal, hur jag inte kunde något och aldrig hade något att komma med. Nu, idag, är det jag mot monstret. Det är krig och jag låter mej inte övertalas så lätt. Jag står emot för jag vet ju bättre. Alla vet vi ju bättre, egentligen, men ibland är det så lätt att bara falla. Att sluta kämpa och bara falla i monstrets armar och låta tårarna rinna och föraktet flöda. Men när man har lärt sej vem som har rätt och vem som har fel så är det inte farligt att falla. För har men en gång lärt sej att resa sej upp så glömmer man det aldrig.
Och vem fan vill vara normal?
Alla monster är olika. De ser olika ut och klamrar sej fast på olika sätt. Endel pratar om utseende, hur man borde se ut som en hollywoodstjärna eller ännu bättre, en topmodelmodell. Andra pratar om hur man borde ändra sitt sätt att vara, att man borde skratta mer, gråta mindre, dansa mest och prata högst. Det finns monster som bara fokuserar på en enda sak. Kanske på ens vikt och hur man måste komma in minsta storleken på kläder. Sen finns det monster som klagar på allt. Som aldrig lämnar en ifred. Ett monster som alltid har saker att påpeka, förändra och klaga på.
Enligt dessa monster är alla andra alltid bättre. Alla andra är alltid snyggare, smalare, coolare, roligare och häftigare. Och hela tiden ska man sträva efter att bli lika snygg, lika smal, lika cool, lika rolig och lika häftig som dem. Men alla andra - vilka är dem?
Mitt monster finns inuti mej och det kommer det alltid att göra. För några år sedan kunde jag inte kontrollera det och sa aldrig emot. Då styrde mitt monster mej och fick mej att gråta blod och hata allt med mej själv och mitt eget. Det fyllde mej med tvivel som fortfarande ligger som tunga stenar över mitt bröst. Fyllde mej med förvrängda tankar och drömmar. Viskade om hur det var fel på mej, hur jag inte var normal, hur jag inte kunde något och aldrig hade något att komma med. Nu, idag, är det jag mot monstret. Det är krig och jag låter mej inte övertalas så lätt. Jag står emot för jag vet ju bättre. Alla vet vi ju bättre, egentligen, men ibland är det så lätt att bara falla. Att sluta kämpa och bara falla i monstrets armar och låta tårarna rinna och föraktet flöda. Men när man har lärt sej vem som har rätt och vem som har fel så är det inte farligt att falla. För har men en gång lärt sej att resa sej upp så glömmer man det aldrig.
Och vem fan vill vara normal?
Track of time
Nu är allt som vanligt igen. Sommaren säger snart hejdå och lämnar rum för höstlöv och rödgulorangea färgspel. Inbitna rutiner och vanor återkommer och välbekanta skolansikten känns faktiskt ganska bra att omges av. Trots lite elak skolångest och tårar som vill ut så känns det faktiskt helt okej. Det ska ju ändå sätta igång någon gång, sommarlovet skulle aldrig kunna vara för alltid, det vet vi alla trots evigt önsketänkande. För att hålla leendet på plats tänker jag på hur mycket jag har växt under det senaste året och hur mitt tvivlande självförtroende bara blir större och säkrare. Saker kommer alltid att vara jobbiga och besvärliga att ta sej igenom. Som det oroshjärta jag är kommer jag alltid att ha saker att oroa mej för och tvivlet på mej själv försvinner inte om jag ber om det men jag vet att jag klarar det. Jag vet att jag kommer klara det...
Igår när jag skulle försöka somna, men naturligtvis inte fick ro till det då miljoner av tankar ekade i mitt huvud och tårar envisades med att rinna, lyckades jag ändå att bestämma mej. Jag bestände mej för att verkligen hålla mej till det gamla talesättet som används flitigt, jämt och ständigt: "Ta en dag i taget!" Jag måste sluta tänka på allt och alla så långt i förväg. Jag måste börja fokusera mer på mej själv, lägga mer energi och omtanke på mitt eget välmående och liv. Inte tänka på nästa dag förrän klockan slår morgon och det är dags att gå upp. Man mår inte bra av att oroa sej, speciellt inte när oron sitter i i flera veckor, det gör ingen. Jag tror att det kommer lätta tyngden över mitt bröst, jag hoppas det!
Annars vill jag bara säga att jag är tillbaka. Jag behöver skriva helt enkelt.
Igår när jag skulle försöka somna, men naturligtvis inte fick ro till det då miljoner av tankar ekade i mitt huvud och tårar envisades med att rinna, lyckades jag ändå att bestämma mej. Jag bestände mej för att verkligen hålla mej till det gamla talesättet som används flitigt, jämt och ständigt: "Ta en dag i taget!" Jag måste sluta tänka på allt och alla så långt i förväg. Jag måste börja fokusera mer på mej själv, lägga mer energi och omtanke på mitt eget välmående och liv. Inte tänka på nästa dag förrän klockan slår morgon och det är dags att gå upp. Man mår inte bra av att oroa sej, speciellt inte när oron sitter i i flera veckor, det gör ingen. Jag tror att det kommer lätta tyngden över mitt bröst, jag hoppas det!
Annars vill jag bara säga att jag är tillbaka. Jag behöver skriva helt enkelt.
Magiskt men tragiskt
Har svårt att ha förståelse för bråk och smutskastning. Tycker att det bara visar på respektlöshet och oordning. Självklart ska man få sin åsikt sagt, självklart ska man få ifrågasätta och undra, men, när det drabbar andra, när andra kommer i mellan utan att själva har valt att hamna där tycker jag att man ska kunna behärska sej och vänta. Vänta tills man blir själva så att bara de som är inblandade kan reda ut det som behöver redas ut utan att skada andras hjärta.
För ord kan verkligen hugga som knivar i ryggen, de kan rispa sönder oskyldiga såsom skyldiga hjärtan och har förmågan att skapa minnen som aldrig rostar.
Det gäller att vakta sin tunga, inte avfyra skoningslösa ord så att de träffar alla. De dödar alla lite. Och är bara så otroligt onödigt.
För ord kan verkligen hugga som knivar i ryggen, de kan rispa sönder oskyldiga såsom skyldiga hjärtan och har förmågan att skapa minnen som aldrig rostar.
Det gäller att vakta sin tunga, inte avfyra skoningslösa ord så att de träffar alla. De dödar alla lite. Och är bara så otroligt onödigt.
Little star
Längtar efter att bara skriva här igen, uppdatera mina hjärtrop, lätta på tyngden som hänger över mitt bröst. Försöker att hitta tid men vet inte riktigt vart jag ska leta. Det är så mycket annat, så mycket "vi måste passa på nu" och så lite "kan vi inte bara ta det lugnt".
Försöker att ge mitt skrivande, mina ord så mycket plats så möjligt men misslyckas dagligen. Men ibland får jag till det! Ibland lyckas jag komma bort ifrån min verklighet just nu och skriva några rader, och jag känner mej som mej själv igen.
Att hopplöshet kan komma så plötsligt, attackera från ingenstans och göra det svårt att andas, det visste jag sen innan, men jag trodde att de tiderna var förbi. Nu är det på ett annat vis, det handlar inte om samma sak som det gjorde då. Men det känns och det är det kännande som kan göra mej sömslös och tårögd om nätternas mörker. I helgen hände det. Hopplösheten återvände, attackerade och stannande. Men jag ska strida. För det är inte rättvist, det är inte rättvist på något sätt.
Snart, snart
Försöker att ge mitt skrivande, mina ord så mycket plats så möjligt men misslyckas dagligen. Men ibland får jag till det! Ibland lyckas jag komma bort ifrån min verklighet just nu och skriva några rader, och jag känner mej som mej själv igen.
Att hopplöshet kan komma så plötsligt, attackera från ingenstans och göra det svårt att andas, det visste jag sen innan, men jag trodde att de tiderna var förbi. Nu är det på ett annat vis, det handlar inte om samma sak som det gjorde då. Men det känns och det är det kännande som kan göra mej sömslös och tårögd om nätternas mörker. I helgen hände det. Hopplösheten återvände, attackerade och stannande. Men jag ska strida. För det är inte rättvist, det är inte rättvist på något sätt.
Snart, snart
Wear it like a crown
Har funnit ro i sommarvärme och solkyssar. Jobbar utomhus mellan sju till fyra och skrattar med trevliga arbetskamrater. Trivs bland ogräsplockande, blomplantering och jordfingrar. Pussas på eftermiddagarna med en varmhjärtad kärlek och läser Harry Potter böcker på engelska för att samla på mej synonymer och nya ord. Har bränd näsa och lite tshirts bränna att skryta med. Somnar tidigt och snabbt, vaknar av solglitter och fågelkvitter. Tänker lite på framtidshopp och kanskedrömmar. Letar efter saker att beklaga mej över men finner inget utom det faktum att pissmyrorna attackerade mej på jobbet och egentligen var det mest roligt. Kan längta till att träffa fina sommarfräscha klasskamrater men vet att tiden rusar fortare än vad ögat hinner uppfatta. Drabbas ibland av ångestmoln och självhat och krånglar alldeles för lätt in mej i trasselnät av tvivel. Fast jag lär mej hela tiden att älska, mej själv och mitt eget. Att vara tacksam över mitt liv, över att jag är den jag är.
Mest skrattar jag mej genom vardagen,
älskar genom nätterna
och vet hur det känns
att bara vara
Mest skrattar jag mej genom vardagen,
älskar genom nätterna
och vet hur det känns
att bara vara
sigh no more
Det är läskigt hur avlägset det känns, hur overkligt det känns, att leva att vara. Jag gråter ömsom skrattar ömsom hoppas ömsom svär. Jag vet inte vart jag hör hemma, det finns ås många vägar att välja, att ta. Jag försöker att hitta min plats på jorden. Jag vet bara att jag har en hand att hålla hårt ni, att inte förlora. Jag vet bara att jag har en förmåga att förvalta, att använda rätt. Jag vet bara att jag måste söka, att jag måste leta för att hitta vad jag vill, vad jag måste. Jag ska vinna!
i did it all, i did it all for you
Jag säger åt mej själv att sluta tvivla,
att förtränga allt jag ser omöjligt och fel
Ber mej själv att se rakt emot solen, att möta allt nyfött ljus
Att göra mej stark och helt hel
Det känns så lätt i lyckans anblick
men jag ramlar i otyg och fördärvan på ett ögonblick
----
Det är obehagligt, läskigt, otäckt, och högst skrämmande hur fort tiden går.
Men våren är mej vänlig, dess lena strålar, goda dofter och svala vind.
Och hur det än blir med allt det där som grämer mitt hjärta så är jag omsluten av kärlek från topp till tå.
... jag vill bara säga hej då,
nu flyger jag mot Amerika.
att förtränga allt jag ser omöjligt och fel
Ber mej själv att se rakt emot solen, att möta allt nyfött ljus
Att göra mej stark och helt hel
Det känns så lätt i lyckans anblick
men jag ramlar i otyg och fördärvan på ett ögonblick
----
Det är obehagligt, läskigt, otäckt, och högst skrämmande hur fort tiden går.
Men våren är mej vänlig, dess lena strålar, goda dofter och svala vind.
Och hur det än blir med allt det där som grämer mitt hjärta så är jag omsluten av kärlek från topp till tå.
... jag vill bara säga hej då,
nu flyger jag mot Amerika.
Här finns skärvor från gryningens himmel som ställs ut i ett tomt galleri
Jag behöver inte komma över någon,
för jag har ju dej, min kära
Jag behöver inte kämpa mot gråten,
den är mej inte alls lika nära
Jag behöver inte göra något,
bara all djävulsk ångest bära
...
Mina naglar är rödmålade. Mina kinder nyponrosa.
Mina ögon är blekblå. Mitt hår är ljustbrunt.
Mitt hjärta är lyckligt. Min själ är varm.
...
Och jag tänker på dej precis just nu
På de orden du sa,
på den värmen du har
Och jag drömmer om dej varje natt
Om din lena röst,
om dina svala händer mot min rygg
Och jag älskar dej hela tiden
Vår kärlek,
dens evighet
Jag känner av min frånvaro, jag hör den ropa förtvivlat då och då.
Tvillingsjäl är min lilla fristad i cyberrymden där mitt hjärta finns uttömt och föralltid närvarande. Den har räddat mej från tonårens värsta monster och självföraktets obarmhärtiga spöken och våldnader. Den räddar mej fortfarande, nu från ensamhet och livsångest. Jag behöver den, jag behöver er, alltid.
Men att inte känna samma begär att varje dag skriva av sej alla hemska tankar som virvlar, alla hemska hatord som griper tag för att stanna tycker jag är enoerhörd lättnad. Jag klarar mej bra själv, tro det eller ej. Livet känns så mycket enklare nu än för tre år sedan. För det var tre år sedan Tvillingsjäl föddes, mars tvåtusensju. Mamman var en rödgråten liten högstadietjej med för mycket krav på sej själv och för lite tro. Jag är fortfarande den där lilla högstadietjejen men jag är också en sjuttonårig gymnasieelev med en stor självsäkerhet och älskvärd hoppfullhet. Jag är en människa, värd lika mycket som alla andra och det känns så bra att äntligen har förstått det. Att äntligen har insett det trots alla tvivel som springer och far. Jag förstår nu.
Jag älskar att allt finns kvar. Varje ord. Och det kommer det alltid göra!
Njut nu av torr asfalt, leende sol och varm hud,
det ska jag göra.
för jag har ju dej, min kära
Jag behöver inte kämpa mot gråten,
den är mej inte alls lika nära
Jag behöver inte göra något,
bara all djävulsk ångest bära
...
Mina naglar är rödmålade. Mina kinder nyponrosa.
Mina ögon är blekblå. Mitt hår är ljustbrunt.
Mitt hjärta är lyckligt. Min själ är varm.
...
Och jag tänker på dej precis just nu
På de orden du sa,
på den värmen du har
Och jag drömmer om dej varje natt
Om din lena röst,
om dina svala händer mot min rygg
Och jag älskar dej hela tiden
Vår kärlek,
dens evighet
Jag känner av min frånvaro, jag hör den ropa förtvivlat då och då.
Tvillingsjäl är min lilla fristad i cyberrymden där mitt hjärta finns uttömt och föralltid närvarande. Den har räddat mej från tonårens värsta monster och självföraktets obarmhärtiga spöken och våldnader. Den räddar mej fortfarande, nu från ensamhet och livsångest. Jag behöver den, jag behöver er, alltid.
Men att inte känna samma begär att varje dag skriva av sej alla hemska tankar som virvlar, alla hemska hatord som griper tag för att stanna tycker jag är enoerhörd lättnad. Jag klarar mej bra själv, tro det eller ej. Livet känns så mycket enklare nu än för tre år sedan. För det var tre år sedan Tvillingsjäl föddes, mars tvåtusensju. Mamman var en rödgråten liten högstadietjej med för mycket krav på sej själv och för lite tro. Jag är fortfarande den där lilla högstadietjejen men jag är också en sjuttonårig gymnasieelev med en stor självsäkerhet och älskvärd hoppfullhet. Jag är en människa, värd lika mycket som alla andra och det känns så bra att äntligen har förstått det. Att äntligen har insett det trots alla tvivel som springer och far. Jag förstår nu.
Jag älskar att allt finns kvar. Varje ord. Och det kommer det alltid göra!
Njut nu av torr asfalt, leende sol och varm hud,
det ska jag göra.
Flyg mot solen du, krascha i nån annans hamn
Jag känner mej så hemskt glad. Utanför mitt fönster skiner en himmel klart blå och solens strålar har värmt mitt vinterfrusna hjärta hela dagen. All fågelsång gör det omöjligt att inte tänka på vår och asfalt. Jag vill dansa fram längs gatorna, iklädd vårjacka och tunna, nya tygskor. Jag vill ramla in min älskades famn, kyssa hans vänliga, mjuka läppar och bara veta att våren är här för att stanna ett längre tag.
Snön ligger envist kvar på marken. Jag önskar att jag hade makten att kunna bestämma över vädret och beodra solen att sluka all snö för jag orkar inte mer. Jag orkar inte med att traska i våta skor längre, jag orkar inte ha på mej dubbla tröjor när jag går till skolan om morgonen och jag orkar definitivt inte längta mer. Jag vill bara att våren kommer och kramar om mej hårt, länge och våldsamt.
Men, jag är glad. En sådan lättsam och behaglig glädje hägrar inuti mej nu. Jag vältrar mej i all dess skratt och alla dess leenden. Försöker ta vara på allt den har att erbjuda. Försöker göra den oändlig.
Jag älskar att vara glad.
Jag behöver vara glad.
Snön ligger envist kvar på marken. Jag önskar att jag hade makten att kunna bestämma över vädret och beodra solen att sluka all snö för jag orkar inte mer. Jag orkar inte med att traska i våta skor längre, jag orkar inte ha på mej dubbla tröjor när jag går till skolan om morgonen och jag orkar definitivt inte längta mer. Jag vill bara att våren kommer och kramar om mej hårt, länge och våldsamt.
Men, jag är glad. En sådan lättsam och behaglig glädje hägrar inuti mej nu. Jag vältrar mej i all dess skratt och alla dess leenden. Försöker ta vara på allt den har att erbjuda. Försöker göra den oändlig.
Jag älskar att vara glad.
Jag behöver vara glad.
i heard myself whisper your name, i was asleep in a dream
Jag förstår inte vart tiden tar vägen. Det känns som om den flyr mej, som om den vägrar att möta min sökande blick. Ibland får jag känslan av att jag inte hinner andas. All hets, all stress tär på min styrka, min kraft och bryter ner all energi jag har försökt att spara. Ett obehag kryper i mitt hjärta om kvällarna då jag inte orkar göra motstånd och bråkar med mitt huvud, mina tankar. Och jag försöker förtränga att jag måste vakna upp morgonen där på och orka leva...
Samtidigt mår jag så bra. Samtidigt sjunger mitt hjärta av lyckan som brinner ivrigt. Samtidigt är livet helt perfekt, alldeles felfritt just nu. Ändå gör allt ont. Ändå gör livet ont. Jag har min kärlek, en öm och varm famn att gömma mej i om nätterna. Jag har mina vänner, älskade som få och unika på alla sätt. Jag har mina nära och kära. Jag har så mycket. Orden, musiken, självförtroendet. Det är bara att tvivlet finns överallt. Klämmer sej in för att förstöra. För att krossa!
Jag måste bestämma mej, jag måste göra något. Jag måste säga ifrån, jag måste säga nej.
Samtidigt mår jag så bra. Samtidigt sjunger mitt hjärta av lyckan som brinner ivrigt. Samtidigt är livet helt perfekt, alldeles felfritt just nu. Ändå gör allt ont. Ändå gör livet ont. Jag har min kärlek, en öm och varm famn att gömma mej i om nätterna. Jag har mina vänner, älskade som få och unika på alla sätt. Jag har mina nära och kära. Jag har så mycket. Orden, musiken, självförtroendet. Det är bara att tvivlet finns överallt. Klämmer sej in för att förstöra. För att krossa!
Jag måste bestämma mej, jag måste göra något. Jag måste säga ifrån, jag måste säga nej.
When I was a child everybody smiled, nobody knows me at all
Tvivlet omsluter mej, kväver mej och gör mej alldeles matt. Varför är det tvunget att dyka på mej just nu? Nu när jag borde njuta som allra mest av all öm värme som skrider omkring mej, av alla ljus som brinner vackert och av snöns glitter som jag inte kan slita blicken ifrån. Jag orkar inte med mej själv just nu. Vad jag än gör, vad jag än tänker finns liksom tvivlet med. Kramar musten ur mej och gör mej alldeles skakig. Jag vill bara krypa ner i min säng och somna in till stillhetens varma hand mot min kind. Hur kan det göra så ont?
Mina ord blir lidande. Varje ord jag skriver suddas ut lika snabbt igen.
Min musik blir lidande. Varje ton jag tar tänker jag att någon annan kan ta dubbelt så bra
Det gör så ofantligt ont att inte känna sej trygg i något. Mina ord är det viktigaste jag har så när jag då tvivlar på deras magi vet jag inte vart jag ska vända mej. Och min musik, den vill jag utveckla men det går inte nu. Tvivlet gör mej alldeles för osäker, alldeles för rädd och tveksam till allt. Hopplöshet, hopplöshet känner jag. Och helst vill jag bara sparka skiten ur dess bara existens.
Ångest
Jag måste lära mej att svälja den ångest
som hänsynslöst spökar i min kropp.
Den gräver djupa hål i mitt hjärta som jag inte vet
hur jag ska fylla igen,
den viskar svarta ord i mitt öra som jag inte vet
hur jag ska undvika att lyssna på.
För när det känns som om inget går min väg,
för när det känns som om allt jag gör är fel
vill jag mest gråta,
och gråta
och gråta lite till,
tills jag står ensam kvar, alldeles röd i ögonen men tom på tårar.
Och varje natt somnar jag lika undrande...
"Kan man vara tom på lycka?"
Hopplöshet
Hopplöshet
springer i min kropp,
förenar sej med mitt blod
och simmar i mina vener
Våldgästar mitt hjärta,
knivhugger min själ
Förbannar alla leenden,
förbjuder allt skratt
Skrämmer iväg allt ljus,
gör allt becksvart,
gör allt kallt
och svårt
Stjäl all min luft,
varje andetag,
varenda ord
Hopplöshet
fängslar mej,
stampar sönder mitt liv
med ett hånleende på dens läppar
för att sedan gå sin väg
Lämna mej kvar
sönderslagen,
otröstlig
och helt
trasig
Hopplöshet
våldgästar mitt hjärta,
knivhugger min själ
och dödar mej,
levande.
Lämna mej inte
Lämna mej inte nu
när allt gör så ont,
när jag behöver din värme
som allra mest
Lämna mej inte ensam här
med tystnaden som enda sällskap,
som enda vän
Lämna mej inte nu,
livet är alldeles för smärtsamt
ändå
Lämna mej inte,
lämna mej aldrig
Och kan ni bara ana hur mycket jag ogillar varenda ord i detta inlägg...
jag som var säker på att jag kunde vinna över tvivlet...
Skrivet: 091222
Nu är det julaftonskväll och jag sitter här nöjd och så innerligt tacksam över min underbara familj och alla gåvor som jag har tagit emot. Min kärlek kysste mej farväl tidigare idag efter att först ha givit mej en julklapp som bla. innehöll en teckning av mina ögon som han har ritat till mej. Nu är den inramad och gör sej vacker på min tavelhhylla. Av det han fick av mej var det mest nervkittlande att ge ett brev med text och dikter av mej. Han vet mycket väl att jag skriver men inte förrän nu har jag haft mod att visa det för honom. Men jag menar, det är ju ändå jul...
Igår träffade jag min bästa vän och hade en av den finaste kvällarna på väldigt länge. Det var trygghet, minnen och så mycket skratt. Hon är en del av den jag är, och jag vet att hon alltid kommer finnas kvar hos mej. "Tillsammans kan vi nå stjärnorna."
Nu har jag tvättat bort mascaran från min ögonfransar och tagit av mej min svarta finklänning. Nerifrån hör jag ljudet av skratt och öm syskonkärlek. Och på mina läppar vilar ett leende. Och i mina ögon dansar glitterstjärnor. Och i mitt hjärta sjungs det om julens trogna frid.
Med kärlek.
all the lights are coming on now how i wish that it could snow now,
Jag kan inte sluta förundras över hur snabbt tiden springer iväg. Idag är det tredje dagen i december månad och ute glittrar frosten på asfalten i solens lena sken. Och om kvällen blir himlen sådär mörktblå med tindrande små ljusglimtar på som bara gör allt så mycket vackrare. För visst, det biter om mina kinder när jag cyklar till skolan om morgonen och visst, jag får ha dubbla tröjor under min jacka men, det gör mej absolut inget, inget alls, för just nu ler världen emot mej. Och jag ler tillbaka!
En månad kärlek. Och nu har jag lärt mej att det är svårt, att det kan göra ont i hela kroppen av saknad och ilska och att det kan svida så förbannat att inte veta varför tvivlet envist fortsätter störa mej. Men jag har också lärt mej att det inte finns något finare än att krypa tätt intill din varma kropp, kyssa dina mjuka läppar och skratta med dej tills all luft tar slut och tystnaden omfamnar oss och låter oss somna djupt in till ljudet av våra hjärtas kärleksslag. Och jag vet nu hur det känns att vara kär, att vara älskad. Och att älska.
Och min vänner, vackra rara stjärnvänner. Ni, ni kröp in i mitt hjärta och där ska ni alltid stanna. För ni gör mina dagar till oförglömliga minnen och när ni inte är vid min sida längtar jag efter er oslagbara värme och lycka. Och allt vi har gjort, allt vi har varit med om blir till ved i min inre eld. Ni är min eld. Och ni är så mycket mer. Och ni är så fantastiska. Och ni är så vackra.
Nu skymmer det ute. Alla ljus förbereder sej för att lysa stark när mörkret tar plats, tar över.
Och överallt ser jag kärlek, värme och ömhet lysa.
Och överallt känner jag kärlek, värme och ömhet hela.
Och överallt känner jag kärlek, värme och ömhet leva.
Och klockorna ringer för alla! 
dom djävlarna tog oss en efter en, dom ljög och bedrog oss.
Jag har ingen kontroll just nu. Mitt liv känns obalanserat och jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Jag vet bara att jag inte vet. Och så vet jag att jag, just nu, mest av allt bara vill falla handlöst i min kärleks famn och vaggas till sömn av hans betryggande hjärtslag, sjungandes till mej, enbart. Jag skulle göra mycket för att känna hans mjuka doft kittla i mina lungor och känna den där genuina värmen han alltid lyckas sprida inom mej. Men, det går inte, för han är inte här. Det är bara jag här, liten, gnällig ocvh ynklig...
Jag suckar, jag fnyser åt livets alla krav och måsten. Funderar på att krypa ner i min säng och döda lite tid. Funderar på att försvinna för all tid till någon plats där inget spelar roll, där jag bara kan vara. Där ångest inte finns. Där oro inte finns. Där rädsla inte finns. Där krav inte existerar. Där bara jag kan sitta och sucka, fnysa och fortsätta vara liten, gnällig och ynklig utan att det gör något. Jag vill lära mej hur jag hittar dit, till den platsen. Platsen för mej. Jag vill så mycket men gör så lite...
Jag orkar inte! Jag orkar inte ta tag i något. Allt känns ointressant, oviktigt, osanning, otympligt, osmalkligt och allt vad det heter. Jag känner inte igen mej själv. Det här är inte jag. Jag har kontoll. Jag har ordning. Just nu har jag ingenting...
... bara en hand att hålla hårt,
en mun att kyssa våt.
Åh min mun borde le,
jag måste lära mej se.
