tvillingsjalblogg@hotmail.com

Har svårt att förstå hur man kan gör skillnad på människa och människa. Hur man kan döma ut någon pågrund av dens hudfärg eller etnicitet. Hur någon kan man bli dömd och stämplad på grund av en människas förutfattade meningar. Men det händer, och människor dömer och människor blir dömda. Åt alla håll, hela tiden.

När jag satt på bussen för några dagar sedan utspelade sig precis en sådan händelse. En kvinna satte sig på ett fyrasäte med sina kassar och på fyrasätet bredvid henne sitter två unga pojkar med sin fötter på sätena mittemot sina egna. Jag sitter med ryggen mot och tittar ut genom fönstret när jag hör kvinnan plötsligt ryta ifrån. "Ni vet om att ni inte får ha fötterna på sätena va? Det är förbjudet!" Historen skulle vara slut här om inte den tilltalade pojken så illa tvunget skulle försvara sig. För nej. Han tar inte ner fötterna utan gnor fötterna ännu mer mot sätet och ger tillbaka. "Håll käften kärring! Jag gör vad jag vill!" Och det är efter den kommentaren samtalet börjar fatta lågor och det är då den 50-åriga kvinnan utbrister: "Ni har kommit hit till vårt land och då måste ni bete er som man gör här i Sverige. Annars får du åka hem till dig. Och häll käften på dig själv!"

Denna sistnämnda meningen är så fel på så många olika sätt att jag inte vet vat jag ska börja.

Kvinnan bevisar uttryckligen att hon inte accepterar mångkultur och att denna pojke faller offer för hennes sätt att döma ut någon genom att bara titta på personen. Hennes okunnighet och insuttna regler om vad som är rätt och vem som egentligen räknas som svensk blir så läskigt avslöjade att vi fyra andra på bussen häpnar. Att pojken sedan svarar att han redan är hemma, att Sverige är han hem, fick det att skava i mitt hjärta. Varför ska han behöva bli utsatt för att en främling på bussen säger till honom att hans hem inte är här när hon inte har en aning om huruvida han själv resonerar. Det spelar ingen roll hur länge han har bott i Sverige, om det handlar om hela hans liv eller om några år. Om han anser att Sverige är hans hem så är det hans beslut att avgöra, inte någonannans.

Och vad menar hon med vårt land? Som om att Sverige är ett territorium där man bara får vara blond och blåögd och spela pingis och lyssna på Vikingarna och absolut aldrig sitta med fötterna på sätet framför. Om det är kriterierna för vad som gör en till svensk så är det ungefär noll personer som passar in. För det är ju det som blev så fel med hela kvinnans konversation. Varför kunde hon inte bara hålla sig till vad det handlade om? Varför sa hon inte bara att han skulle ta ner fötterna för att sätet blir smutsigt och någon annan ska sitta där sen? Varför var hon tvungen att ta upp Sverige som land och hur man beter sig i Sverige? Det finns väl inget land där man uppmuntrar människor att sitta med fötterna mot sätet av den enkla anledning att det blir smutsigt. Därför kan jag bara dra en enda slutsatsen av hennes val att ens lägga sig i från början och ryta ifrån utan minsta vänlighet i rösten. Hon ville helt enkelt säga att pågrund av hans kolsvarta, vackra lockar och chokladbruna ögon så hör han inte hemma här och därför borde han åka härifrån. Och det kallas rasism.

Miljoner tankar dyker upp in mitt huvud. Skulle hon säga till om det var en brunhårig kille med ljus hud som satt med fötterna mot sätet? Skulle hon ens ha reagerat då?  

Och till det som är lika dåligt. Hur kan en kvinna med femtio år på backen reagera så hemskt att hon svarar "Håll käften" tillbaka till en pojke som säkert inte är mer än elva år. Som knappt har levt en femtedel så länge som hon har. Varför är inte hon den mogna och vuxna i sammanhanget som visar vad som är oacceptabelt? Istället är det pojkens egna mamma som sitter några säten bort som får gå fram och säga till kvinnan. "Du talar inte på det sättet med min son". Man kan diskutera det faktumet att mamman inte sa till sonen att ta ner fötterna och låta händelsen rinna ut i sanden men egentligen är inte det det viktiga i samtalet. I och med kvinnans sätt att peka ut pojken som en främling i sitt egna land dömer hon ut hela hans familj och deras liv. Jag skulle som mamma inte heller vilja att någon berättade för mitt barn att "tyvärr, du hör inte hemma här, ditt hem är någonannanstans".

Båda parterna tystande tillslut och kvinnan hoppade av några hållplatser efter. Själv har jag inte kunnat släppa händelsen och den följde med mig hela vägen hem. Jag undrar ibland när man ska sluta dela upp och när man ska sluta tala om människor som dom och vi. Jag undrar hur många gånger den pojken har fått höra att han inte hör hemma här och att han borde dra härifrån. Jag undrar framförallt hur det påverkar honom för det är jag övertygad om att det gör. Blir så ledsen när jag tänker på att det är vi människor som skapar klyftorna själva. Vi skapar olikheter och vi skapar problemem. Jag och mina kompisar är olika med det beror inte på hudfärg, etnicitet eller vilket länder vi är födda i. Det beror på omgivningen, det beror på uppfostran, det beror på viljor. Det beror framförallt och nästan enbart på personligheter. På identiteter. 

Jag är som jag är och pojken på bussen är som han är. Vi kanske ser olika ut men det gör jag och resten av världen också. Vi är människor. Människa som människa.

Regnet öser ner och smattrar mot världen. Mitt hjärta slår i kaos och min vardag handlar mest om att orka. Betämmer mig för att inte känna efter för mycket i rädsla att fallera och tappa balansen helt. Gråter mina tysta tårar och bränner mig på stressens fladdrande lågor. Försöker att skriva ut mina tankar i ord, att översätta mitt inre, men lyckas aldrig stanna upp och lyckas aldrig formulera rätt. Jag vill formulera rätt annars vill jag inte. Och hur formulerar man en nittonårig inutihet där allt är oklart och inget beständigt på ett annat sätt än kaos?

Och det är konstigt för om du skulle se mig, komma mot dig en dag på stan, skulle du nog inte se mer än en färgglad tjej i övre tonåren med livets alla förutsättingar framför henne. Du skulle se mig skratta och du skulle se mig prata ivrigt med mina fina kompisar och tänka att hon har det ju visst roligt. Hennes liv är väl inte tårar och svarthet. Och det är sant. Mitt liv har så himla mycket fint i sig och mina närstående är så himla fina. Jag har det roligt och jag är lycklig. Men jag har ont också. Det har vi nog alla.

Nu har jag den i handen. Inutiheten. Min bok. Mitt projektarbete. Mina dikter.
Känner mig lite stolt i hjärtat, och lycklig över att verkligen genomfört det jag ville från början.
Det är en liten bok på 60 sidor med körsbärsblommor som omslag. Och mina ord som inlaga.

Om någon av er som läser här skulle vilja ha en egen kopia så skulle det göra mig om möjligt ännu lyckligare.
Då kan ni bara skriva en liten kommentar så fixar det sig. Här får ni en tjuvtitt.


(Och madeleine. Jag vet inte hur jag kommenterar på din blogg. Vill att du ska veta att jag läser.
Och att jag tänker på dig ofta. Massa hjärtan)

Varma fingertoppar mot beröringsberoende hud som knottrar sig vid minsta rörelse. Läppavtryck vid hårfästet och lite överallt. Pirriga ögonkast och en mjuk nostalgitripp tillbaka till något sparat och oförglömligt. En kväll och tusental i längtan.

Är fylld till bredden av nötta tankar och ovisshet. Vill panikgråta och försöker verkligen! Vill bara känna något litet, litet ont. Men det händer inget och mina ögon förblir lika torra som en öken i ingenstans. Det är som om att jag har blivit för bra på att förneka och radera att jag har glömt bort hur man sätter på igen, glömt bort hur man känner.

Och hur vet jag då, vad som är rätt, när jag inte kan känna det banka och slå innanför revbenen, och tankeverksamheten är på bristningsgränsen, fast suddig och otydlig.

Då fokuserar jag hellre på den babyblå vårhimmeln och på hur snödroppar sticker upp ur gräset och förgyller. Och på att behärska igår idag imorgon.

Svettas i vårsol och ser stint på när mars tar över februari och balstudentframtid närmar sig med bitterljuva stormsteg. Försöker att glädjas för smått och för stort. Som ett telefonsamtal om att en röd aftonklänning äntligen är kommen och färdig att hämtas, eller hur hundra exemplar av min egen bok, med mina ord i sig och mitt namn utanpå, är beställda och snart, snart, snart verkligheter i min verklighet.

Försöker att göra allt som jag vill, och se saker på ett så okomplicerat sätt som jag möjligtvis kan. Dricker varmchoklad ihop med mina kaffedrickande kompisar och diskuterar viktigheter med min kära kärlek som mest spelar musik och skriver egna låtar. Klär mig i färg och i försöker föreställa mig hur det kommer bli, vara och se ut, när hösten piskar igång.

Ikväll ska jag se musicerande vänner uppträda och tävla om att gå vidare till en annan tävling. Sedan ska jag nog poppa popcorn och krypa ner hos en varm person med hjärtat fullt av kärlek.

Låter livet rulla fritt, tills det tar stopp.

Somnar många timmar för sent och sover till tidig eftermiddag. Skriver en att-göra-lista på vad jag borde och vill hinna med under dagens återstående timmar men precis som alltid lyckas jag sällan hinna till hälften av listan innan klockslaget enbart består av nollor och mina ögonlock svider och börjar hänga ocharmigt långt ner. Tänker att jag borde ringa en vän och sysselsätta mig lite men börjar undra vem som egentligen är min vän. Är det hon som trots mina försök att berätta ändå alltid återkommer till sitt eget; hennes problem, hennes förtvivlan, hennes drömmar, hennes inutihet. Hon som har fastnat i en cirkel där endast hon får rum. Eller är det hon som vill förändra hela sitt liv, byta skepnad och införskaffa sig en helt ny verklighet men nya gemenskaper, nya kretsar och nya sätt. Hon som sveper in sig en rosaskimrande fasad där allt ska se bra ut på foto och smutsigt plötsligt blir synonym med fint. Börjar undra om jag tillhör hennes gamla eller nya, om jag bara är något använt som inte passar sig längre. Nej, då vältrar jag mig hellre i ensamhet och vad det nu innebär. Skrivande och fotograferande och läsande och tevetittande och familjemysande och körtkortsteoripluggande och pianospelande. Ändå tills framtid; att göra efter studenten, var-finns-jag-om-tio-år och imorgon tänkande fyller mig och gör mig högst obekväm och gråtig i nattmörkrets tysta atmosfär. Då tänder jag min pastellfärgade glitterlavalampa och skriver ännu en lista. Att-tänka-på-lista. Den låter lite såhär: jag borde inte oroa mig, jag borde låta framtiden hända, fokusera på mig själv och inte bry mig om andras tycke och tänke, inte göra mig till för andras skull, och sänka kraven, de gör mig bara villrådig och hispig. Listan avslutas lite klyschigt och engelskt med uttrycket: Go with the flow! Följ strömmen, tänk inte ut allt i förväg. Lev.
Och så tittar jag på klockan med mina rödablanka ögon och upptäcker att den redan passerat tre. Jag trycker ner mig i sängen och känner på mig att min förmiddagen ännu en dag kommer sovas ut.

Min röst grumlas och allt jag säger blir en enda röra. Mina ögon är översvämmade dammar som pulserar ner över mina kinder och mynnar ut i mungiporna. Jag tänker tankar som gör mig illa och söker trygghet att slingra in mig i och försiktigt gömma mig hos. Saknar och längtar och hatar och förtvivlas och älskar och undrar, allt på en och samma gång. Djupa suckar och en önskan att natten kunde ta mig gisslan och föra mig till en annan verklighet. För just nu, vill jag inget annat än bort.

Sitter med lite ont i magen men kan inte förstå varför. Livet ler mig rakt i ansiktet just nu och allt känns lätt. Vardagen flyter på precis som hjärtat mitt slår och slår och slår. Det är som att kvällens mörker och regnighet plötsligt har flyttat in i mi mage och rört om lite. Det känns lite som ett åskoväder. Men ändå är jag glad, glad för att vara jag.

Den känslan kommer och går, naturligtvis. Men när den är närvarande pirrar min mage sådär ljuvligt skönt och livet och jag får inte nog av varandra. Då är vi sammanflätade och bästa vänner. Varandras nöd och lust, varandras oumbärligheter. Då somnar vi ömt i varandras famnar och vaknar upp som en.

Och just nu känns det så. Som om jag och livet har delat hjärtan och varit på sommarsemster på västkusten tillsammans varenda år sen vi var fem. Glädje, tillhörighet och trygghet. I att vara jag och leva mitt liv som jag vill. En uppmjukande känsla som strömmar med blodet ut i min kropp. Förutom i magen då kanske, som stör och bråkar lite med mig. Men kanske är det bara för att göra mig medveten om hur lyckligt lottad jag är nu, som får känna mig så glad och tillfredställd med livet i helhet. With no worries. För kanske är det där lilla onda i magen bara där för att inte göra mig helt blind och otacksam. Och kanske är det bara för det bästa?

Vaknar av dina jämna andetag mot mitt ansikte och känner värmen från din mjuka kropp pulsera mot min. En blek morgonsol strålar in genom persiennerna och gör taket i mitt rum randigt. I rummet bredvid är dagen redan vaken och igång, musik strömmar ur högtalarna och stressade fotsteg får väggen att darra. Ljuden känns avlägsna och flera mil bort för hos oss är morgonen fortfarande nyvaken och alldeles, alldeles stilla.

Jag trycker mig närmare dig. Tänker lätta tankar och försöker synkronisera mina andetag med dina. Vill lägga mina läppar mot dina men är rädd att väcka dig då. Blundar och tänker att just nu, mår jag så himla bra. Klickar på save och sparar minnet i mitt huvud.

En morgon, du och jag.

Har hittat rytmen efter en tid av fullständig panik. Har bestämt mej, en gång för alla, att inte låta svartheten ta över allt som är bra med mitt liv. Har bestämt mej för att vakna på morgonen och se saker från den ljusa sidan. Jag måste det, annars kommer allt göra ont inuti mej.

Solar mej i solglittersken och får röda kinder. Tittar skolavslutningen i ögonen och försöker fatta tiden i min hand. Tar kort på blommor och lägger mej till rätta i vitsippshaven. Kysser världens varmaste läppar och försöker hålla fast.

Återkommer. Det gör jag alltid.

I mitt huvud brottas mina tankar med varandra. Jag räds ilskan som då och då fyller mej och spricker i hela min kropp. Jag räds vad den kan göra. Vad den kan förstöra. Försöker att stänga av och andas ut och börja om. Försöker verkligen att se saker och ting från den ljusa sidan. Ta livet med en klackspark och möta det med ett leende på läpparna. Inte ta allt så hårt och göra allt svårare än vad det är. Men jag kan inte, för jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska få stopp på kriget som på går i mitt huvud natt som dag. Jag vet inte hur gör man för att bli vän med sig själv. Ibland undrar jag om det ens går.

Jag har förmånen att älska någon. Faktum är att jag älskar någon så mycket att det ibland känns som om att det inte går att älska någon så mycket. Jag brukar kalla honom för min älskling, eller mitt hjärta. Han kan få mej att känna saker som jag aldrig trodde var möjligt. Och mellan oss finns en samhörighet, en trygghet som med tiden, och nätterna, har blivit ett beroende. Ett beroende som har utveckltas till en rädsla. Frågorna: Vem är jag utan den tryggheten, och vem är jag, utan honom? ställer sej ofta i vägen för mej. För ofta.

I onsdags frågade en vän till mej om jag verkligen mår bra. Om jag är lycklig. "Det känns som om du ger mer än vad du får". Panik. Ångest. Bultande hjärta. Vad menar hon? Men jag älskar ju honom? Och jag vet att han älskar mej precis lika mycket. Vi är bara olika. Vi gör bara saker på olika sätt. Pratar olika mycket, tänker olika mycket, känner olika mycket. Vi bara lever på olika sätt. Och det gör väl alla? Eller?

Eller är det så? Ger jag mer än vad jag får tillbaka? Sitter jag fast i något dumt och dåligt som bara trycker mej längre och längre ner? Hur kan kärlek vara dåligt?

Ilskan ryter till igen. Färgar mina kinder röda och gör mej farlig. Försvarasreflexen dyker upp. Jag måste försvara mej. Måste försvara oss. Måste försvara det som ligger mej närmast. Det som jag vet att jag skulle falla värdelös utan. Honom. Förtvivlan och förvirring och gråt ligger egentligen närmare till hands men ilskan är lättare. Den är inte lika lätt att se igenom.

För jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag älskar, men att jag tvivlar. Men vem gör inte det?, frågar jag mej då. Den här sagan kan inte ta slut nu. Vi är inte slut nu. Och det är inte det jag säger. Jag bara vet inte vad jag ska göra med allt jag känner ibland. Vet inte vart jag ska göra av allt som måste ut, ut, ut innan det spränger mej i bitar.

Stänger av
och andas ut
och börjar om.

Sitter i min ikeastol med benen i kors. Jag vet vad jag borde göra, och jag vet allt som jag egentligen måste. Men inget av det där är viktigt nu. Det spelar ingen roll vilka lektioner som jag lär missa eller hur mycket jag lär få ta igen. Det spelar ingen roll nu. Inte idag. Och inte imorgon. Nu är det bara du, du, du.

När beskedet nådde mej, efter sex missade samtal och ett hjärta i galopp, grät jag i en timma. Jag gömde mitt ansikte i min älskades armhåla och försökte sjunka in i hans värme. Fly in i honom så som mina tankar flydde min kropp och spred ut sej över hela rummet.

Overklighetskänslan. Tanken att "aldrig mer". Aldrig mer gå till ica och köpa mjölk tillsammans, aldrig mer sitta i bilen och skratta åt något oväsentligt, aldrig mer fika wienerbröd på balkongen i solsken och sommarkläder. Aldrig mer din grönrutiga skjorta. Aldrig, aldrig, aldrig!

Nu gråter jag igen. Blodiga tårar. Smärtsamma. Fyllda med sorg och förtvivlan att behöva acceptera läget som det är. Acceptera förlusten.

Jag minns. Tittar på bilder av dej och minns, minns, minns. Gräver i hjärtat och ser framför mej, dina solskensögon skina. Tittar på videoklipp där du skrattar och din kropp är hel. Tiden innan. Innan cancerns inbrott och utbrott. Innan sjukhustiden och smärtan. Tiden då du var frisk och allt var som vanligt. Då ingen kunde ana att du ett halvår senare skulle ta ditt sista andetag och kyssa livet farväl.

Livet är oförutsägbart men mot dej var det orättvist. Du förtjänade inte ett slut som detta.

Jag älskar dej, och kommer aldrig att glömma.

/ditt barnbarn.

P.s Snälla håll om mej inatt. Håll mej nära och hårt. Jag behöver det. D.s

Nu är julen förbi och ett nytt år väntar. Tvåtusenelva. Det låter ovant och lite konstigt i munnen. Det är så mycket framtid i de siffrorna.

Utanför fönstret ligger snön tjock och frosten har färgat träden vita. Jag behöver inte gå ut för att känna att det är kallt, det syns tydligt ändå. Jag sitter hellre kvar inomhus och gör ingenting. Omvirad min rödblommiga morgonrock och fötterna istoppade ett par tjocka strumpor.

Huset är tomt och jag är ensam hemma. Tystnaden störs av bilar som kör förbi utanför och musik från datorn.

Jag tänker på hur lätt det är att tvivla och hur lätt det är att känna sej otillräcklig. Jag vet att jag kan och jag vet att jag är bra men det spelar ingen roll. Jag gråter kudden våt av tårar i rädsla för morgondagen ändå. Det gör ont i mej ändå. Sticker och har sej.

Känner hur minnen radar upp sej i mitt huvud och gör det svårt. Glittervatten och sommarvindar. Gröna björkar och grusvägar. Jordgubbar och vaniljglass. Flädersaft.

Är lite av en expert på att jämföra mej. Och bry mej om människor som jag knappt känner. Jämför utseende och facebookkommentarer. Läser bloggar som jag vet bara får mej att må sämre. Vågar inte helt släppa taget. Jag är nog rädd. Rädd för att glömmas bort om jag inte finns tillgänglig och uppdaterad.

Längtar efter ett tolvslag färgat av fyverkerier. Behöver chansen. Måste börja om på nytt.